Mamma - Gud och hela härligheten

Högt upp ovan den lilla spanska byn som kränger ner för berget ligger det lilla lilla vita kapellet. Hit når inga bilar, mopeder eller äns åsnor. Endast per fot i ganska eländig terräng kan kapellet nås. Via turistinformationens hjälp får jag en karta över hur jag tar dit upp. Jag kan inte förklara varför, men jag är helt övertygad om att det är just där jag skall möta min mamma igen. Jag har känt det under flera månader. Har aldrig varit där tidigare, men känslan har varit så stark att rädslan för att det inte skulle vara sant har varit överväldigande.

Jag går andaktsfullt och förväntansfullt genom byn. Kämpar mig uppför de trånga gränderna och de flera hundra trappstegen. Trapporna som förbinder gränderna är så trånga att jag genom att sträcka ut mina armar når bägge sidorna samtidigt. Vid trappans slut börjar den tuffa klättringen uppför den besvärligt slingrande stigen. Vid flera tillfällen delar sig stigen och intuitivt får jag försöka välja den mest sannolika stigen. Jag når andfådd med mjölksyrestinna lår mitt mål och sjunker trött ner på bänken framför kyrkan. När jag lyckats pressa tillbaka mina flåsningar och åter andas normalt börjar jag vänta. Jag förväntar mig att se mamma komma gående i sina röda fina klänning, vacker som bara hon kan vara, men ingenting händer. Mina tårar strömmar nerför mina kinder och bröstet fylls av besvikelse. Känslan av att vi åter skulle träffas här har varit så stark att jag verkligen trodde att det skulle ske. Kanske snarare var det så att jag innerligen hoppades och nu sköljde besvikelsen över mig som vågorna från öppet hav efter storm. Jag lät det komma. Hela sorgen och den enorma saknaden kom över mig utanför det lilla kapellet där jag satt och trotts allt njöt av den vindunderliga utsikten.

Lugnade till slut ner mig och lät tankarna flöda fritt. Tänkte på den kloka farbrodern som mamma alltid beundrat. Tänkte att jag skulle träffa honom för att ventilera mina tankar. Det kändes plötsligt som en mycket god idé. Lugnet lade sig som ett värmande gosigt duntäcke över mina axlar. Jag började sakta vandra åter ner mot byn. Där halvvägs ner får jag en känsla av att någon står och tittar på mig. Jag vänder mig hastigt om för att titta efter och ser endast en skugga dra förbi samtidigt som kyrkklockorna slår nere i byn. Då kunde jag känna hennes närhet. Jag visste att hon var där hos mig. Det var hon som styrt mina tankar och gett mig ledtrådar att komma vidare i livet. Det var en fantastisk känsla och tårarna började åter strömma nerför min kinder, men denna gången av lycka.

Tänk att jag hade rätt. Jag fick åter träffa henne om än som en skugga bland träden. Nu skall jag ringa min farbror så snart jag är åter i Sverige och bjuda honom en god middag och ett spännande samtal. Det kommer att göra oss bägge gott. Mamma, hon vet vad jag behöver och även från andra sidan håller hon sin vakande hand över mig. Jag är en lyckans ost!