Livet prövar mig ibland

För att komensera barnfri julhelg skulle syster o jag besöka NY och verkligen göra staden. Så bra tänkt, men inte en tanke skänktes åt att man kunde bli sjuk. Hra spenderat 4 av 5 dagar i hotellsängen med 40 graders feber och feberskakat mig till sömns. Shit happens! :-) Nu på flygplatsen frö att få komme hem o vår flight flyttas fram gång på gång.... I början var det bara spännande att sitta i baren o dricka drinakr, men nu...börjar det dra ut lite för mkt på tiden. Syster sover i stolen bredvid, men jag är bara för pigg för att kunna sova. Vill bara komme hem förbereda resan till Sälen o nyår. Måste ändå känns att det är helt underbart at´t vi inet har barnen med på detta.

Lyckan är som färgglada såpbubblor i hela magen

Vaknade i morse med såpbubblor i hela kroppen. De bara bubblar runt och gör mig så där fantastiskt glad. Ofta är det de små sakerna som skapar den härliga lyckokänslan. Helgens alla härliga intryck ligger till grund för lyckan.

Magnus Ugglas Revy gav mig så många skratt att magen idag värker av träningsvärk. Vet inte om det är ett tecken på att jag borde göra fler situps eller skratta mer och oftare. Middag med sonen och hans flickvän på East, en sådan njutning att bara få rå om dem några timmar. Adventskonserten i Oscarskyrkan som var så vacker att jag inte kunde hålla emot tårarna. Efterföljande middag på Samuraj med Sukiyaki och riktigt gott rödvin. Många skratt då fadern verkligen har förmågan att höja stämningen.

Har adventspyntat hemmet och det blir så härligt med allt det röda. Har ännu mer ljus än vanligt, så underbart.

Jag är en mycket lyckligt lottad person och just idag har jag även vett nog att verkligen förstå det.

Idag en lyckomåndag, -10 grader, vitt överallt,

Är sydeuroperiska kvinnor bättre på kärlek?

Såg en helt underbar fransk film igår kväll. Handlade om en kvinna som lämnade sin välbärgade läkarman och välordnade villa liv med två tonåringar för passionen och kärleken till en spansk hantverkare som jobbade svart och hade suttit inne. Det startade så många tankar. Har jag någonsin varit så förälskad att jag skulle kunna lämna mina barn? Skulle någon av mina vänner kunna utsätta sina barn för en liknande situation. Jag tror inte det. Frågan är väl om det är bra eller dåligt. Är jag så styrd av mina åtaganden att jag inte kan låta kärleken ta överhand eller är kärleken till mina barn starkare än vad jag någonsin upplevt med en man? Oavsett svaret så är det lite sorgligt. Självklart måste barnen vara viktiga i livet. Vist måste de prioriteras, men kanske inte så starkt som jag gör. Min psykolog sa häromdagen: "Dina barn har du bara till låns. De skall lämna hemmet till slut medans din käresta skall finnas kvar för resten av ditt liv." Det är med andra ord mycket viktigt att vårda sin relation. Att låta sin kärlek växa och vara minst lika viktigt som barnen.

Ja franska kvinnor är nog bättre på kärlek, att tillåta sig själva passionerat gå in i en relation. Vi svenskar är nog mer praktiska. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, bara olika.

Vad är det för fel på mig?

Under ett halvår har jag verkligen dragits till 31 åringen. Har haft honom i alla mina dagdrömmar och fantasier. Han har fått stå symbol för alla kärleksballader som skvalat ur mina högtalare. Har varje gång vi skiljts längtat tills nästa gång vi får ses. Har bara velat vara med honom jämnt. SÅ klart helt medveten om att vi inte har någon framtid. Allt är bara här och nu. Njuta och njutas! Relationen blir starkare och starkare. Snart passerar vi nog punkten när vi inte längre är enskilda individer utan det kommer att finnas ett VI. Det är underbart och vi har det verkligen härligt tillsammans, MEN det är bara på stulen tid. Har så många begränsningar. Det är ju inte detta omöjliga jag söker.

Var är mannen som älskar mig innerligt? Han som verkligen bara vill vara med mig? Han som gillar mig precis som jag är och som jag kan få imponeras av, svepas med och bara njuta av tillvaron tillsammans med.

Felet måste vara att jag letar på fel ställe. Eller att jag letar över huvud taget.

Hur skiljer man en grodprins från en vanlig groda?

Måste erkänna att x-et skrämt mig så mycket mer än jag någonsin vågat erkänna tidigare. Jag är så rädd för att åter hamna i en sådan vidrig situation att jag hellre säger nej. Jag vågar inte äns pröva. Vågar inte släppa in någon inpå av rädsla att aldrig komma loss. Det är så paradoxalt. Jag vill verkligen finna min prins, han som får min värld att gunga och stjärnorna att lysa klarare, men är så rädd att åter finna en groda att jag inte äns vågar syna dem. Väljer närhet med det omöjliga för att inte behöva komma nära. För att alltid kunna försvara mig med att vi ändå inte har någon framtid. När det känns lite bra, så kommer misstankarna snabbt. Att ha blivit så grundlurad av den person som antas stå en allra närmast är svårt att komma över. Jag vill inte bli bitter. Jag vill inte sitta och gräva ner mig i funderingar om varför händer detta just mig. Däremot såååå rädd att hamna där igen. Hur ska jag kunna veta? Hur kan man skilja mellan de grodor som verkligen är prinsar och de grodor som bara försöker likna grodprinsar? Jag skyddar mig så starkt att jag inte tillåter mig själv att känna. Inte tillåter mig själv att bara åka med o njuta. Tänker alldeles för mycket, väger på guldvågen deras olika egenskaper, aldrig nöjd. Vill bara svepas med, vill bara finna den person jag kan lita på i alla väder. Han som svarar när jag ringer mitt i natten för att berätta något jag drömt. Han som torkar mina tårar när jag gråter. Han som skrattar tillsammans med mig. Han som låter mig somna i hans famn och vaknar lycklig över att det är just jag som ligger där. Han som är den som jag alltid vill vara med och dela allt med, men inte alltid behöver vara med för jag vet att vi ses senare, så snart det bara är möjligt. Han som vill sporta med mig, elda brasa med mig, åka skridskor, skidor, plocka svamp, dricka oss fulla på vin och fnissa hela natten, diskutera livets mening och världens framtid. Vakna med mig i gryningen och utan frukost ge sig ut på en promenad. Kunna sitta tyst med mig en hel kväll utan att det känns påfrestaden. Krypa upp i soffan med varsin god bok, ett gott rödvin och läsa hela kvällen. Vilja klä upp sig tillsammans m mig och gå på finkrogen. Åka till landet mitt i smällkalla hösten och bara vara en hel helg. Jag känner mig sprängfull av allt jag vill dela...... men måste dela med rätt person annars bättre att vänta.

Så alla ni kära riktiga grodprinsar ge er till känna, visa färg, så att jag vet bland vilka jag ska leta.

Tankarna kan inte sluta mala

Sitter i Mijas och tittar ut över nejden när solen går upp. Sakta sakta blir det allt ljusare och konturerna allt skarpare. Det är vackert, så vackert att det nästan gör ont. Vi har det så härligt här. Barnen njuter av poolen, solen, värmen, sina spel och sällskapet av varandra. Vi vuxna lever i en konstgjord värld där klockan inte styr. Våra kroppars inbyggda system för sömn och intag av föda styr våra dagar och lugnet sprider sig så sakteliga i kroppen. Det är skönt, men det finns hela tiden en liten tagg av att något borde göras. Borde jag inte planera hösten nu? Borde jag inte passa på att få en massa saker gjorda? Hjärnan är inte inställd på jobb.... Hjärnan kan som mest jobba igång på nya upptåg för barnen, så jobbet läggs på hyllan och endast det roliga får ta plats. Trots det kan jag inte sova ut. Vaknar kl 6 varje morgon och kan verkligen inte somna om.

Tankarna far omkring. Vad har jag ställt till med? Läser messkonversationen om och om igen för att se om jag kan finna ytterligare ledtrådar. Försöker finna svaren mellan raderna, men blir bara mer och mer förvirrad. Vad hände egentligen? Vad vill han? Är han attraherad av mig eller bara en fyllegrej? Ser han mig som en tjej eller bara en tant? Känner hans om jag att det finns något speciellt. Något som inte kan förklaras. Något som egentligen är helt otänkbart men ändå finns där.

Försöker förklara för mig själv hur det kan ha blivit så här. Hur kan jag attraheras så mycket av någon som egentligen inte uppfyller en enda av de egenskaper jag söker? Är det spänningen av det fröbjudna som lockar? Är det det omöjliga som gör det intressant? Ser jag honom som en person att kunna ha mysigt med utan att behöva ta konsekvenserna? Jag tror inte det. Det är helt enkelt bara så trivsamt i hans sällskap att jag vill vara där. Jag vill ha honom i mitt liv, på vilket sätt vet jag dock inte än.

Jag vill ju egentligen inte ha ett förhållande. Jag vill inte ha en man som ska äga min tid, styra och ställa med allt jag gör. Vill inte vara tvungen att förklara varje steg jag tar. Söker däremot en partner på golfbanan, hans om vill dricka vin med mig i höst i brasans sken, han som promenerar med mig runt Djurgården.... och kanske allra allra mest han som vill sova sked med mig.

Älska och hata på en gång - är det möjligt?

Pappas nya kvinna är en mycket älskvärd person. Hon ordnade så trevligt för oss i midsommar. Handlade mat, bakade tårta, plockade blommor och ansträngde sig verkligen för att vi alla skulle känna oss välkomna. Jag älskar henne för det och för att hon är så bra med pappa. Samtidigt blir jag fylld med hat varje gång jag ser henne bredvid min far. Det kryper i kroppen varje gång de kysser varandra. Inte för att jag är svartsjuk.... nej. När jag ser henne vid pappas sida så påminns jag smärtsamt om att min mamma inte finns. Att min mammas själ bor i himmelen och att askan av hennes kropp ligger en bra bit under mark. Det är så orättvist. Mamma den livsglada, vackra, bästa mormorn, skrattigaste, fixandes... helt enkelt bästa. Att hon inte fick vara med på midsommar gör att allt blir kantat av sorg. Vist kunde jag vara glad, vist kunde jag skratta, vist hade vi trevligt, men smolken i bägaren fanns där hela tiden.

Den nya kvinnan är toppen och skulle kunna vara mammas bästa vän. Jag älskar henne för den hon är och det fina hon gör, men jag hatar henne innerligt för att hon tar en plats som är min mors.

Detox dag 1

Frukost: Tea, fruktsallad och soya yogurt - GOTT!
Mellanmål: Detoxpulver blandat med vatten - DET VIDRIGASTE JAG NÅGONSIN ÄTIT

Tänk dig att du torkar diverse gräs, halm och hö. Maler ner detta till ett mjöl som du blandar med vatten. Koncistensen liknar dockvällingen som jag blandade som barn - lika del vetemjöl och vatten. Lukten ungefär som blöt halm från dynghögen utanför stallet. Smaken - den går inte att beskriva, men det tog lång tid att pressa ner 3 dl. Känns som sörjan åker hiss i min kropp. Min kropp kan inte bestämma sig för om den vill ha kvar sörjan eller helt enkelt ska kasta ut den. Hjärnan är dock på min sida, så än så länge är sörjan kvar i magen. Det knasigaste av allt - detta är självvalt.

10 dagar ska jag stå ut - känner att jag bara väntar på att detta ska vara över. 9,5 dagar kvar. Inge mer pulver idag dock. Ska göra en härlig grönsakswok till middag.

Har läst att man ska lukta illa under kuren. Undrar när det börjar?

BLÄ - när jag klarat detta ska jag ge mig själv en belöning. Något riktigt bra - en kaffemaskin. :-)

Ett nytt liv för 511:e gången

Jaha... då var det dax igen att starta ett nytt liv. Det där lite nyttigare och bättre för kropp och själ. Den här gången ska jag köra rivstarts metoden, Detox på 10 dagar. Har försökt att förbereda mig så gott det går.
Sista chipspåsen prescis uppäten.
Kylen fylld med citron/färsk ingefärs vatten
Fruktskålen överfylld
Skåpen fulla med nötter, böner och konstiga fröer som jag inte kan stava till.
Grönsakslådan fullare än tonåringarna på Valborg

Jag är helt enkelt förberedd. Så imorgon börjar mitt nya liv. Bye bye gott vin, bye bye chips och dipp, bye bye blodig biff, bye bye pasta, bye bye kaffe, bye bye allt som jag verkligen gillar att äta. 10 dagar måste jag stå ut. Det bara måste funka. Sägs att man ska bli helt euoforisk......

Så euforin.... here I come.

Jag kan och bör lita på min magkänsla!

Under en längre tid har jag känt att X-et bemötande pendlar mellan kärvänligt och rent hatiskt. Jag har undrat varför han inte efter över ett år som separerade skall kunna förhålla sig helt neutralt mot mig. Har önskat att vi skulle kunna behandla varandra med respekt och vänlighet. Inför de få möten vi har varit tvungna att ha har jag känt oro över hur det skulle vara vid just det tillfället. Skulle jag återigen behandlas med hat i blick eller med ett leende? Någonstans i min hjärna har det dock funnits ett litet embryo till förklaring. Har nog någonstans ändå trott att han fortfarande går och drömmer om en försoning.

Så ikväll kom återigen kärleksförklaringen. Han tror fortfarande att det bara var de yttre omständigheterna som gjort att vi hade ett sådant besvärligt förhållande. Jag tror att han ljuger för sig själv. Jag är starkt övertygad om att han fortfarande när drömmen om att leva tillsammans som en familj. Att han så gärna vill ha en kvinna vid sin sida och då helst en mamma till en av hans barn. Eftersom mamman till hans äldre son är lyckligt gift blir det liksom bara jag kvar. I hans tankevärld blir jag då precis den person som han vill att jag ska vara. En person helt tvärt emot den jag är.

Kanske borde jag känna mig smickrad? Tyvärr känner jag bara att det är jobbigt. Känns som jag måste vakta varje ord jag säger för att inte ge honom någon näring till hans kärlek. Försöker på ett vänligt sätt förklara att det aldrig kommer att bli vi igen. Försöker få honom att se att det är helt lönlöst eftersom vi aldrig skulle kunna bli lyckliga tillsammans hur mycket vi än ansträngde oss.

Vist är det en mindre angenäm situation, men ännu en gång har jag fått bekräftat att jag kan och bör lita på min magkänsla.

En underbar film....

Har precis sett en underbar film som handlade om en ung kvinna som tappat närminnet. Hon tror att alla dagar är samma dag. Det fantastiska är mannen som försälskar sig i henne och vägrar ge upp. Trots att hon inte kommer ihåg honom nästa dag, så kämpar han för hennes kärlek. Och så som alla romantiska filmer slutar den så klart med " att så levde lyckliga i alla sina dagar". Det är så underbart med lycka på film. Det inger hopp. Hopp om att lyckan gömmer sig bakom nästa krök. Snart kommer han som är beredd att kämpa sig trött för min kärlek. LÄnge har jag nu sagt att han kommer att trilla i huvudet på mig från bar himmel vilken dag som helst.

Nu är det över ett år sedan mannen slängde ut mig. Det är över ett år sedan mamma dog. Jag börjar mer och mer förlika mig med tanken att hon inte bara är på en långresa. Jag omnämner mig själv alltmer sällan som en del av ett par. Det börjar bli min vardag. Det börjar bli mer sant även i djupet av mitt hjärta. Sakta sakta finner jag små korn av lyckoämnen. En cykeltur med 5-åringen runt Djurgården. En härlig dag i pisten bredvid sonen som sjunger Jingel Bells för full hals när han plogar sig ner. Många glas vin i trevligt sällskap trots att de andra är par och jag singelmamman. Familjemiddag med alla barnen och barnens stora ögon när påskäggen tas fram. Det finns glädjeämnen, SKÖNT!

I morgon första dagen av resten av mitt liv. Det där nya livet, jag lovar mig själv för 1 000 gången, med sund mat, motion varje dag, en liten stund helt för mig själv utan jobb alla dagar och minst en rolig aktivitet per vecka. Nu attans skall jag lyckas.

Så en en gång säger jag mig själv "Jag är min egen lyckas smed". Det är bara jag som avgör hur jag mår. Det är inte hur man har det utan hur man tar det, sa alltid mamma. Gör det bästa av varje situation, så kan jag ju inte göra mer.

Tomheten bara växer

Tårarna rinner, huvudet dunkar hårt av all gråt som vill ut. Tomheten som ett enda stort svart hålrum inne i hela kroppen. Paniken över att räddningen inte finns attt nå. Paniken över att lösningen inte finns att finna. Det känns bara svart, tomt och ensamt. Vet inte äns vad som skulle kunna få mig attt bli glad igen. Kan inte finna det jag söker. KOmmer nästan inte ihåg hur det kändes att skratta på riktigt. Kan inte känna känslan av när skrattet sprider sig i kroppen och liksom bara måste bubbla fram. Känns som en evinerlighet sedan jag var riktigt glad.

Jag skrattar och ler. Sätter upp den där perfekta fasaden av att var lycklig, framgångsrik och den totala vinnaren. Inanför fasaden bara tomt, tomt , tomt. Försöker fylla tomrummet med jobb.... det hjälper inte. Försöker shoppa bort mitt tomrum.... det hjälper inte.

Jag vet att jag i adras ögon måste vara lyckad. Bra jobb, vackra barn, vacker, smal, välklädd, vältalig..... ja allt det där som folk drömmer om att vara. Jag bara tom. Jag bara utan mening. Jag bara utan ledstjärna. Vad hände? Hur kunde det bli så här? HUr kommer man förbi? HUr kommer man vidare? Hur finner man lyckan igen? Vad är lycka? Vad skrattar folk åt? Vad får andra människor att känna lyckan som sprider sig från magen och ut i hela kroppen? HUr lyckas de fånga dagen? Försöker bara överleva. Försöker bara få tiden attt gå tills mina barn är så stora att de klarar sig utan sin mamma. SKIT! Det var ju inte så här det skulle vara. Det var inte så här det skulle bli.

Imorgon en annan dag. Imorgon en ny dag. Imorgon...... kanske finner jag vägen imorgon?!

En mäklares vardag

Jag brukar vara stolt över mitt yrke. Jag kan känna att jag som oftast har en viktig roll i människors liv. Att få vara med om deras spännande resa då drömbostaden skall finnas. Att få vara med och förtydliga så att alla fattar kloka och långvariga beslut - jag känner stor ödmjukhet inför deras viktiga val. Det handlar om deras framtida vardag. Både ur trivselsynpunkt och en mycket viktig del att deras ekonomi skall förbli frisk.

Jag lägger min själ i varje möte. Jag anstränger min lyhördhet till bristningsgränsen för att uppfatta varje fråga både högt ställd och de som göms bakom pinsamhetens ridå. För vist kan det vara lite genant att inte känna till alla termer och hur mycket får man fråga en mäklare egentligen. Enligt mig allt! Jag jobbar obekväma arbetstider, tidiga mornar, sena kvällar,lördag som söndag som vardag. Jag slår knut på mig själv för att ge mina kunder allt. Det enda jag begär åter är lite respekt. Respekt för min tid, respekt för min kunskap, men allra främst respekt för att jag är där för att hjälpa dem. Jag står på deras sida, jag vill dem bara väl.

De senaste veckorna har jag jobbat nästan all vaken tid. Korta pauser för att hinna träffa min 5-åring mellan dagis och läggdags. Min mail går het, mobilen konstant igång och utöver detta kundmöten från 8 på morgonen till 21 på kvällen. Jag jobbar både lördag och söndag för att vara tillgänglig när ni andra är lediga. Det känns i hela kroppen. Benen är tunga, hjärnan kan inte gå ner i varv och hjärtat pumpar på betydligt fortare än vanligt.

Varför anstränger jag mig så mycket? Jo om vi inte lyckas att teckna tillräckligt många avtal före aprils utgång kommer inflyttningen att skjutas fram i tiden. Mina kunder får lida om det sker, så jag sliter hund för deras skull. Jag gör det så gärna om det blir bra. Jag har bara en önskan visa mig lite respekt. Boka inte möten med mig klockan åtta på kvällen och bara strunta i att komma dit. Jag sitter och väntar och tar av tiden som jag skulle kunna lägga tillsammans med min son för att vänta på dig som inte kommer. Le inte hånfullt när jag försöker berätta om för och nackdelarna med de olika lägenheterna, för jag vill bara tydliggöra för er vilka val ni gör inte sälja på er det sämre alternativet. Svara på mina erbjudanden för varje gång jag är tvungen att ta bort en kund ohörd ur mitt register, så växer klumpen i magen. Jag vill bara få ett enkelt besked. Det är fullt tillräckligt med nej, tack vi har ångrat oss!

Jag vill bara ert bästa och önskar att jag får hjälpa er att finna era drömmars bostad. Att få skingra er dimma så att alla frågetecken suddas ut, så ta mig i handen och låt mig lotsa er fram. Tillsammans kan vi finna det bästa för er genom att visa varandra ömsesidig respekt!

Är det värre för oss tjejer att bli gamla?

Flydde från kontoret sent i går kväll och firade fredagskvällen framför brasan med en veckotidning. Kan inte låta bli att bli upprörd över en långartikel med budskapet att det är värre för oss tjejer att bli gamla än för killarna. När jag studerar min egen umgängeskrets så är det helt tvärt om. Mina väninnor ser trots att vi nu är över 40 allihopa oförskämt bra ut. Alla är de måna om sitt utseende. Välklädda, välsminkade, lagom slanka.... ja helt enkelt snygga för sin ålder. Däremot måste jag säga att männen inte alls håller måttet. Vad händer med män som passerar 45 -år gränsen? Hållningen blir sämre, kulmagen växer på sig, kläderna betydligt mer bekväma än snygga......! Jag kan absolut inte på något vis hålla med om att detta skulle vara attraktivt. Att sönder ammade bröst tappar sin form kan man ju fixa med en snygg BH.

Enligt mig är det precis tvärt om. När barnen nått den ålder att det åter finns lite utrymme för egentid och att hämta luft mellan allt fixande, så håller sig kvinnor betydligt snyggare än män. Att män sedan urminnes tider suktat efter yngre kvinnor är ju en sak, men att de yngre kvinnorna suktar efter äldre män borde vara ett minna blott. Nu när var och en kan försörja sig själv tappar männens ekonomiska situation värde och de precis som vi borde lägga tid på att hålla sig i form.

Så tjejer, vi behöver inte välja chanserade äldre killar som kan försörja oss. Vi klarar oss själva. Så fram med jämlikheten även på denna front!

En ny spännande vecka för mina fötter

En halv vecka har förflutit med mig som VD. Ingenting är annorlunda, allt känns precis som förut. Jag hade nog lite samma känsla som när man åker hem från BB. Man tror att hela världen ska ändra sig lite eftersom jag själv varit med om något stort, men fanfaren uteblev, de stående ovassionerna var som bortblåsta och allt och alla var precis som det varit de senaste 6 åren. Det är himla skönt. Jag hade varit rädd för att alla skulle behandla mig annorlunda, att de liksom skulle sky mig lite som pesten och att det alltid skulle tystna när jag kom in i ett rum. Att vara ägarens dotter har ju alltid inneburit att jag varit annorlunda bland kollegorna. Ingen har ju direkt pratat skit om chefen när jag varit med. Det är ju en oskriven regel bland alla att man inte pratar illa om någons släkting.

Det är dock väldigt mycket att ta tag i. Väldigt många frågor att sätta sig in i och ta ställning till hela tiden. Det är kul. Det är riktigt, riktigt kul och jag njuter faktiskt hela tiden. Jag har spenderat större delen av helgen på kontoret och det har varit så roligt. Jag får så mycket uträttat när jag sitter där själv, inga telefoner som stör, ingen kollega som skriker och skrattar högt i korridoren. Jag skriver långa långa listor på arbetsuppgifter och har betat av dem alla under helgen. Det är en fantastiskt underbar känsla att få stryka punkter från min lista. Samma känsla som när man svarar på en tentauppgift och känner att det här kan jag. När sista punkten strykes från listan, så uppstår samma känsla som när man slår in sista julklappen inför julafton. Tillfredsställelsen sprider sig genom hela kroppen och just då i den stunden känner jag mig himla nöjd med mig själv och mina prestationer. Det är en härlig känsla som jag försöker bevara och hålla kvar i sinnet länge.

För att inte jobba ihjäl mig försöker jag arbeta på detta vis. Göra listor på kvällarna och beta av dem under dagarna. Jag försöker att inte bygga på listorna under dagen utan istället påbörja nästa dags lista. På så vis finns varje dag en gräns när jag är klar. Då får jag vara ledig resten av kvällen och på så vis tror jag att jag kommer att kunna hålla balans. Jag har ju även barnen som håller mig på mattan. En 5-åring kan inte vänta med mat, toalettbesök eller uppmärksamhet i största allmänhet och det är ju bara bra.

Så nu har jag en ny spännande vecka framför mig med sju nya intressanta listor att skriva och utföra. Jag ser med glädje fram emot de nya utmaningarna med undantag för tisdagen när jag ska träffa facket.

Hur ensam kan man vara?

Har bara varit hemma i detta kalla vinter Sverige i lite mer än ett dygn, men sanningen har redan kommit i kapp. Känner mig som den mest ensamma i hela världen. Efter två veckor tillsammans med familjen inser jag hur annorlunda jag är. Jag passar liksom inte in i deras alkoholfestande tillvaro. Saknaden efter mamma blir ännu större när jag inser att det var med henne jag hade den stora gemenskapen. Min syskon och far kan liksom inte fylla tom rummet. De där härliga samtalen och en person som tänkte som jag gör. Med mamma fick jag alltid kloka kommentarer och jag viste att de alla alltid var ur kärlek. Allt hon sa och gjorde var utifrån att hon verkligen ville mitt bästa. Jag hade nog hoppats på att vi återigen skulle komma varandra så nära som vi gjorde då mamma var sjuk, men närheten ville inte infinna sig. Jag tror att vi alla jobbade med vår egna sorg och inte ville förstöra resan för de andra, så alla höll vi våra känslor för oss själva. Vi hade alla olika strategi för att klara av det. Pappa tog långa promenader och höll sig lite på sin kant, en broder söp bort sin sorg, en annan tittade på film efter film, liten syster satte på sig den sprudlande minen och jag försökte bara uthärda genom att trycka undan sorgen och lotsas att det regna.

Nu sitter jag här hemma i den tomma lägenheten och borde vara helt utvilad efter 2 veckors ledighet, men jag känner mig tröttare än någonsin. Vill bara sova och skjuter på alla arbetsuppgifter. Så dumt! I morgon är första dagen på min nya tjänst och det känns lite märkligt. Känns som jag måste finnas för alla och bara göra en herrans massa bra saker hela tiden. Det är som jag har en hel elefant full av förväntningar på mina axlar. Får en uppfattning av att hela personalen förväntar sig underverk. Eller är det kanske så att det är jag som förväntar mig underverk av mig själv. I min värld finns inget utrymme för misslyckanden. För mig finns inte att göra fel. Det gör hela mitt liv så allvarligt. Just nu till och med svårt att andas. Jag vet ju att jag känt likadant tidigare i livet och att det faktiskt alltid löser sig. Jag brukar alltid se till att det löser sig, så varför skulle jag inte göra det nu?

Att vara ensam kan ju nu vara min räddning. Ensamheten ger mig ju möjligheten att verkligen jobba massor och stenhårt. Det kommer att ge mig chansen att få detta precis så bra som jag tänkt. Genom att ta en sak i taget, fokusera och strukturera, så kommer allt att bli bra. Jag har ju nästan dygnets alla timmar på mig att utföra det jag ska. Om detta inte räcker, så skulle ingen klara av detta jobb och det finns många före mig som har klarat av det.

Så nu vänder jag ensamheten till något positivt. Det sägs ju att ensam är stark, så nu måste jag vara starkast av de starka och det kan ju aldrig vara fel. Se upp för här kommer Pippis efterträdare utan flätor dock.

Gräddvita underkläder på brunbränd kropp

Jag har ingen karraktär när det gäller riktigt god mat. Motståndet mot att äta för mycket bryts dessutom successivt ner när vinet rinner ner genom strupen. Här är maten bättre än suverän. För barnens skull äter vi som oftast buffé. SVÅRT, att äta lagom. Omöjligt att efter tre glas vin kunna stå emot ett dignande dessert bord. Men det är ljuvligt. Passionsfruktspannacotta, jordgubbar och glass, vit chokladmousse, friterad banan, franska ostar med marmelad.... det finns liksom ingen ände på allt det goda. Jag känner för varje dag att bikinin stramar allt mer över den sedan tidigare väl fylliga rumpan, klänningarna måste ha krympt i tvätten och bara tanken på att försöka klämma in låren i mina jeans får hjärtat att slå oregelbundet SKIIIT!

Under den vita klänningen bär jag kvällen till ära gräddvita underkläder och trots de extra kilon jag lagt till min kropp så kan jag inte låta bli att tycka att det är riktigt snyggt. Jämnfärgad gyllenbrun hud under det gräddvita silkestyget.... jo det är riktigt stiligt. Så ännu en gång är det enkelt att konstatera: " En brun kropp med några för många kilon är så mycket snyggare än samma kropp när den är vit". De extra kilona går snabbt att bli av med hemma utan dessertbufféer, gott vin och mat i mängder. Så nu går jag iväg till ännu en middag med god mat, gott vin, desserter och några fler hekton att lägga på den redan fylliga kroppen, men jag har i alla fall snygga underkläder.