Dröm eller verklighet

Jag vill ju gärna drömma om framtiden i rosarött. Prinsen - ja just den speciella prinsen - som fångar mig i ett rosa skimmer. Jag vet så larvigt, men bakom all strikt fasad är jag ju en helt vanlig tjej med helt vanliga tjejdrömmar. Systern plockar snabbt ner mig på jorden med sina ord. är du helt knäpp. Fattar du inte att han inte vill ha dig? Om han varit intresserad hade han tagit vara på situationen och gjort något av era möten. Fanken jag vill inte släppa min dröm och framför allt inte släppa denna prins. Hur kunde jag sumpa det så? Hur kunde jag tappa bort det som verligen hade förutsättningar att bli toppen bra?

Kanske va det inte jag som sumpade? Kanske han som inte pallade trycket..... vem vet.

Det jobbiga är att jag aldrig kommer att få veta om jag inte för det till sin spets. Kommer jag någonsin komma över? Kommer jag kunna släppa om jag inte får ett tvär nej? Måste nog utsätta mig för den pinsamma situationen av att fakti´skt möta honom igen.

OK, tänker ta tjuren vid hornen sdå jag kommer hem. Börja om på nytt! Försöka träfas igen! Backar han igen, så OK måste förstå att han inte vill, men innan jag verkligen försökt kan jag nog inte släppa. PUST!

Livet är inte lätt och antagligen lever jag mellan dröm och verklighet. Måste bara syna, måste bara veta....

Tänker inte tappa hoppet

Ser på den ena romantiska filmen efter den andra och drömmer mig bort. Drömmer mig till "så levde de lyckliga i alla sina dagar" slut även på mitt liv. Låter tankarna fara iväg så där underbart härligt till ett liv med värme, omtanke, gemenskap, hemtrivsel, delade upplevelser, mysiga små samtal precis innan det är dax att sova i mörkret i sovrummet, långa härliga promenader, en färdig middag på bordet efter en hektisk dag på jobbet, frukost på sängen med morgon-TV, familjespelsmys med en massa barn...... Jag kan finna så många saker som skulle kunna förgylla mitt liv. Framför allt vet jag att den som lyckas tränga förbi det hårda skalet och fånga mitt hjärta på riktigt kommer att bli en lycklig man för det finns så mycket uppdämt ömhetsvisande i min kropp så explosionen är nära.

Medan jag väntar på att prinsen ska dyka upp i kassakön på Ica, på löpbandet på SATS, på tennis grannbanan, i stallet, på banken, på parkeringsplatsen eller helt enkelt sjungandes nedför min balkong, så tänker jag njuta av varje dag precis som den är. Med nya spännande uppdrag på jobbet, härliga stunder med barnen, roliga middagar med mina syskon, härliga resor med familj och vänner, utställningar, teaterbesök, bra böcker, mys framför brasan, turer till landet.... för jag har en sådan fantastisk tur att det finns så mycket att njuta av i mitt liv.

Trots alla nitar jag gått på gällande män tänker jag inte tappa hoppet. För plötsligt händer det och det gäller även mig och mitt liv. Mitt plötsligt har bara inte inträffat än.

Världens fegaste

Vågade inte säga något....min förbaskade fegpropp. Att det ska vara så svårt. Nya tag imorn, måste helt enkelt säag något.

Vill göra rätt

Nu har jag hela hjärnan med mig på tåget. Kan pricka av varenda punkt på kravspesen.
Åker slalom - check
Gillar skärgård - check
Sportig - check
Välutbildad - check
Spelar golf - check
Är nära sin familj - check
Ambitiös - check
Ordentlig - check
Låter barnen ta plats - check
Spelar tennis - check
Gillar kulturella evenemang - check
Gillar god mat - check
Sätter guldkant på livet - check
Kan även gå på syltor o njuta av det - check
Dricker gärna både vin o skumpa - check
Ser bra ut - check

Hur mycket jag än anstränger mig finns det inte en endaste liten pirrning någonstans i magen. Mina tankar snurrar kring helt andra saker o inte en enda gång springer tanken iväg åt hans håll.

Så måste göra rätt sak - var ärlig och berätta det. Det är ju det jag hade velat. Att få sanningen presenterad snabbt och skoningslöst så snart som möjligt. Tar tjuren vid hornen och skall ringa redan ikväll. BLÄÄÄÄÄ!

Thailändsk massage i Stockholm

Kan inte låta bli att uppröras av inslaget i Kalla Fakta. Under 8 av 10 massagebesök erbjöds sexulla tjänster. Det är inte brottsligt att utföra eller erbjuda sexuella tjänster i Sverige, men att köpa dem är olagligt. Inslaget hade dock en lite märklig vinkling. Massöserna hängdes ut som om de var avskum. Frågan är väl varför och vilka är de som köper tjänsterna. Utbudet skulle aldrig finnas om det inte fanns en stor mängd män som var villiga att betala för sex. Utbudet skulle aldrig finnas om dessa tjejer kunde tjäna lika mycket pengar på att bara massera.

Det sägs att fnask är världens äldsta yrke. Att det förr i världen när kyskheten värderades mycket högt fanns en stor efterfrågan är kanske inte så svår att förstå. Jag tror att mäns önskan att sprida sin säd finns i deras reptilhjärnor. Den driften är antagligen så mycket starkare än vad samhället tillåter. Det uppstår en obalans större drift en möjligheter att få sex utan att betala. Men idag när män och kvinnor anses lika frigjorda när kyskheten inte längre styr våra liv hur kan det fortfarande existera? Varför får våra män så mycket mindre sex än de behöver? För än så länge är det väl mycket få kvinnor som köper sex?!

Jag önskar att jag hade ett svar, men har bara vaga tankar kring orsaken. Kan ju bara utgå från mig själv och även om jag är en vanlig tjej så kan jag ju knappast representera hela kvinnligheten. Jag har flera förhållanden bakom mig där kärleken dött och då har jag inte kunnat ha sex. När jag inte känt att min man verkligen älskade mig precis som jag var, respekterade mig som person och dessutom åtrådde mig, så gick det inte att ha sex längre. Att ha korta sexuella kontakter följs av samma kännsla som för mycket vin. Otroligt dålig smak i hela kroppen dagen efter.

Kan inte låta bli att hylla Eric Amarillo, han har ändå förstått att det är betydligt bättre att försöka få kvinnorna att må bra för at få ha sex med dem hellre än att betala dem. Kan tycka att debatten istället skulle handla om hur vi tillsammans kan mötas. Vilken mans och kvinnobild ska vi fostra våra barn med så att vi kan finna en nivå där alla är tillfredsställda. För är inte vår gemensamma dröm att männen inte ska behöva våldta eller köpa sex. Då skulle ju marknaden för happy ending försvinna. Om debatten istället handlade om hur vi ska få våra förhållanden att hålla och kärleken spira då skulle vi antagligen få en bättre grogrund för ett lyckligare folk, tryggare uppväxt för våra barn och färre män som behöver köpa sex av stackars fattiga thailändska kvinnor.

Jag vill inte vara rädd

Nu är jag så där himla rädd igen. Rädd för allt egentligen. Rädd för att han skall bli för intresserad så att jag inte blir av med honom, rädd för att jag skall trilla dit och han inte skall vilja ha mig. Nästan så jag inte orkar vara med. Nästan så att jag tackar nej på en gång för att slippa att må dåligt.

Reptil hjärnan säger fly, håll dig bara borta, så kan inget ont hända. Klokhjärnan säger - herre gud hur farligt kan det vara - om du inte prövar hur ska du då någonsin kunna veta. Kan dock inte känna den där totala glädjen. Känns bara besvärande.

Känns som livet håller på rämna. Ingenting fungerar riktigt bra. Får liksom inte ihop livet just nu. Har en sådan där stressad känsla som känns som världen är en båt och gungar fram och åter. Fanken..... får inte ihop mina tankar och kan inte äns planera min tid.

Imorgon en annan dag, kanske en lite bättre.

Övar på pokerface

Hämtar en alldeles smutsig 7-åring från skolan. Min älskade sötnos luktar inte gott. Tårarna trycker på bakom ögonlocken, hjärtat dunkar hårt, melankoliken sköljer över mig. Hur kan man låta bli att låta sitt barn duscha på en hel vecka? Förstår man inte att de icke familjetillhörande personer som finns i hans närhet inte lika enkelt tar upp honom i famnen om han inte luktar gott. Det gör mig så ont.

Öppnar skolväskan när vi kommer hem.....ingen av läxorna är äns påbörjade. Min lilla ambitiösa sjuåring måste nu göra två veckor läxor på en vecka. Tack o lov att han har så lätt för sig. Tack o lov för att han ser skolarbetet som något kul, nästan som ett spel eller en lek.

I mig tänds tigrinnans alla krafter och jag vill bara skydda den lilla från allt ont. Vet att jag inte på något vis får visa min negativa inställning till hans pappa. Det skulle kunna skada deras relation och en liten pojke behöver sin pappa.

Mamma sa alltid att jag kunde läsas som en öppen bok. Att alla mina känslor direkt visades i mitt minspel. Så jag ser denna period som ett träningsläger i pokerfacets bemästrande. Jag vinner en ny karriärväg om min nuvarande skulle visa sig ogynnsam i finanskrisens spår. Det går alltid att finna ljus även i de allra mörkaste stunder.

Ta med både hjärtat och hjärnan på tåget

Är ju en person som är ganska mycket uppe i huvudet och har svårare att lyssna på hjärtat. Kan enkelt finna kloka argument både för och emot. Har däremot mycket svårt att känna pirr i magen och varmblossande kinder. Blir alldeles förvånad när jag plötsligt känner en massa saker som jag inte är van vid. Tror då att det måste vara på riktigt och mycket viktigt. Det jag glömmer bort är ju att det även måste fungera.... på riktigt, i längden och praktiskt.

Så om jag känner pirr i magen, rödblossiga kinder och dessutom kan försvara honom med klokheten.... då är han min prins.

Så nästa gång, ska jag se till att både hjärtat och hjärnan är med på tåget.

Det var ju inte så här det skulle bli

Hade i min fantasi målat upp det oplanerade mötet där jag kunde få segla förbi som mitt allra vackraste jag. Ville att han skulle få ångra att han sumpade chansen - jag vet så naivt.

Verkligheten betydligt mindre glamorös. Lämnade tonåringen sovandes på soffan, 7 åringen lekandes med lego och ett stort hål i magen av dåligt samvete över att jag åkte iväg. Slängde mig i ridkläderna och hann knappt borsta tänderna. Påsarna under ögonen hängde ner till knäna till följd av sena jobbnätter, likblek och totalt avsaknad av make up. Såg ut som något som katten släpat in. Stressad som få eftersom jag som vanligt var sen, så insladdandes på parkeringen, springandes in i ridhuset och då i denna stund när jag inte ville träffa någon levandes själ mer än hästen står han där i stallet. Lika äckligt snygg som alltid och jag får total hjärnsläpp.

Hade ingen aning om att han fortfarande skulle kunna påverka mig så här mycket. Kände mig alldeles generad och ville bara att han skulle försvinna samtidigt som jag bara önskade att han skulle ta i mig. En sådan märklig situation.

Kanske är det pga denna typ av situationer som en del tjejer tom är superfixade när de går till ICA på morgonen för att handla frukost. Jag tror dock hellre att jag fortsätter springa ner på ICA i pyjamas under rocken för att handla frukostmjölk och då får jag helt enkelt ta att jag emellanåt hamnar i dessa mindre bekväma situationer. Men fanken inte denna gång.... jag skulle ju vara så där oemotståndligt vacker. Det var ju inte så här det skulle bli.

Vem ljuger jag för

Har ju som oftast inställningen att det jag mår bäst av att lära mig att gilla situationen som den är. Har därför under en lång period intalat mig själv att jag har det så bra och att det enda som saknas är en härlig man att dela upplevelser med. Det är ju inte sant. Det är ju inte det jag vill. Jag vill ju ha en familj. En familj att samla kring middagsbordet varje kväll. En familj att skämma bort. Många barn i TV soffan när vi har fredagsmys en hel skock ungar som grillar korv o marshsmellows i öppna spisen. Den där drömmen av att ha många barn och kanske jobba mindre finns ju där. Min ursprungsplan - stor familj, stor villa, syltkokandes mamma - den finns ju där fortfarande. Har ju inte kunnat förverkliga den eftersom ödet inte riktigt gått min väg.

Nu sitter jag här med ett helt underbart liv, men bara det liv som jag lärt mig gilla för att jag måste inte för att det varit mitt förstahands val. Frågan är om det fortfarande finns tid för förändring.

Så OK, tar första steget mot att vara mer sanningsenlig mot mig själv. Jag vill jätte gärna ha en stor familj med massor av barn att skämma bort och ha mysiga stunder med. Jag har inget behov av Stureplan, men behöver verkligen en bra man med många barn som jag tillsammans kan skapa en härlig framtid med.

Så problemet kvarstår - bra man saknas. Men jag har i alla fall slutat ljuga för mig själv.

Så orättvist

Brukar säga till barnen att ed inte skall döma någon innan de gått en mil i den andres mockasiner. Nu sitter jag här totalsågad utan en enda möjlighet att försvara mig. Tror ju inte på att hänga ut sitt liv offentligt. Tror inte att jag har någonting att vinna på att berätta. Vad har omvärlden för glädje av att veta att han slog mig en gång för mycket, att min mamma precis gått bort i en vidrig sjukdom som ryckte henne ifrån oss på bara några månader, att jag inte fick vara med under säljprocessen och att jag inte äns fick komma hem till huset.

Vad skulle vi vinna på att jag berättade att x:et lurat mig på pengar, tvingat mig att betala för alla kostnader för huset trots att jag inte kunde bo där och konstant hotat mig. Vad skulle jag vinna på att berätta att jag fortfarande snart 3 år senare är rädd varje gång jag ser honom och att jag konstant har en oro i kroppen för vad han ska ta sig till härnäst. Försöker dagligen förhålla mig till situationen genom att på bästa vis undvika både att tänka på honom och att träffa honom.

Det är så mycket som jag ångrar, men för att undvika bitterheten kan jag inte låta ångern ta för stor plats i mitt liv. Det föder inget gott.

Jag ångrar att jag överhuvudtaget tackade ja första gången han bjöd ut mig. Jag ångrar bittert att jag lät honom ta över och förpesta mitt liv under så många år. Samtidigt har han gett mig en underbar son som jag inte skulle vilja byta bort för allt smör i Småland.

Jag ångrar att jag inte stod på mig mer under försäljningen av huset, men just då var det så mycket viktigare att stryka honom medhårs för att få till ett bra avtal för W. W´s välmående var så mycket viktigare än alla försäljningar i hela världen, så jag hade inte kunnat göra annorlunda.

Är det inte precis det som det innebär att vara mamma? Att helt enkelt sätta sina barn i första rummet och sig själv långt där efter.

Så vist är det orättvist att jag blir uthängd på detta vis, men om jag fick leva om hela situationen skulle jag antagligen agera på precis samma vis för barnen är så mycket viktigare än allt annat. Inget jobb, inga pengar, inget personligtrykte eller annat kan någonsin bli viktigare än mina barns välmående.

Så jag bär orättvisan med stolt huvud. Jag vet att jag inte kunde agera annorlunda och bitter det tänker jag helt enkelt INTE bli.

Är det möjligt att älska lagom?

Kan inte låta bli att dra paralleller mellan det nya och det gamla. Känns som kommentarer och situationer upprepas men med ombytta roller. Nu är det jag som känner mig för pressad och uppäten för att släppa på mina känslor. Nu är det jag som håller emot och ber om utrymme. Köper egentligen alla argument - "Om du verkligen vill går det att skapa tidsutrymme" Skulle kunnat varit jag som sa detta för en månad sedan. Jag undviker att höra av mig av rädsla att han skall komma för nära och börja kräva min tid och omtanke.

Frågan är om det beror på rädsla eller om intresset helt enkelt är för svagt. Får en varm känsla i magen varje gång jag ser honom. En känsla av att vilja kramas - mjukt och lugnt. Har dock inte den där pirrande känslan i magen av att jag skulle vilja träffas hela tiden, så antagligen inte tillräckligt bra.

Hur gör man då för att få balans. Är det en omöjlighet eller handlar det bara om att jag ännu inte träffat rätt. Inte lyckats träffa HAN som jag blir alldeles svag av att se på, han som får min värld att gunga och allt annat tappa betydelse bara jag får vara i hans armar. Om han då är helt rätt känner han samma sak för mig.

Så jag tror att det är möjligt att älska lagom - om man träffar den rätta. It´s got to be perfect.

Jag kan säga nej

Fulla av förväntan åkte vi iväg på den veckolånga kursen. Vi skulle lära oss att komma i bättre kontakt med vårt inre. Öva på att leva här och nu. Låta hjärtat styra mer och låta hjärnan få lägre prioritet i våra beslut och vår vardag. Det var så spännande och vi såg bägge fram emot att verkligen utvecklas.

Väl framme kom tveksamheten på en gång. Kändes inte så fräscht och vid välkomstmötet började förmaningarna. "Vi ser att ni lämnar in mobil, bilnycklar och cigaretter direkt i morgon bitti." HJÄLP, vart hade vi kommit. Övningarna började och mycket kändes bra. Stort fokus dock på att lära sig att säga NEJ och att kanalisera ut sin ilska. Kändes onaturligt eftersom jag både kan visa ilska och säga nej i min vardag. Sen kom övningen där vi i grupp skall sitta på huk och framkalla kräkning på ett papper för att lära oss att göra oss av med dåliga känslor. Där går min gräns - jag varken vill eller kan sitta bland en massa människor och försöka kräkas på golvet. Det bara går inte. Hela kroppen skriker - "Gå här ifrån. Lämna detta rum NU." Så vi packade ihop våra saker och åkte hem.

Kan inte låta bli att slås av tanken att det finns människor som mår så dåligt att de är beredda att utsätta sig för vad som helst för att må bättre. De accepterar utan att blinka att tillsammans med andra kräkas i grupp. Om det finns personer som utan motstånd kan utsätta sig för detta, så finns det så klart personer som VERKLIGEN behöver öva på att säga nej. Öva på att stå upp för sig själva. Lära sig att sätta gränser för vad som är OK.

Jag kan säga nej. Jag vet var jag har mina gränser. Jag behöver inte slänga kuddar i golvet och skrika nej. Jag behöver inte kräkas upp mina dåliga känslor. Jag gråter ut min sorg. Jag skriker ut min frustration och framför allt jag försöker prata med de personer som inte behandlar mig mig respekt. Kanske får jag omvärdera det här med SPA, för det kanske är mycket mer min grej. Åka iväg, njuta, i vacker och avslappnande miljö.

Ut med suspekta kurser i personlig utveckling och in med mer SPA i mitt liv.

Hur jag än gör blir det fel

6-åringens pappa är på nytt på krigsstigen. Vad jag än gör, vad jag än säger så kommer bara elakheter och otrevliga ord tillbaka. Han skriker att jag ska samarbeta - han menar gör som jag säger. Han skriker det är ditt fel att William inte sover på nätterna - han menar jag är totalt frustrerad och det kan inte vara fel på mig alltså måste det vara fel på mamman.

Jag kan inte hjälpa, men jag kan inte se sambandet. Hur kan jag vara den felande personen när det är han som har problem?

Jag vill så gärna att det skall fungera mellan oss. Önskar innerligt att vi skulle kunna hålla en vettig dialog och ett bra samarbete för Williams skull. Det märkliga är att så snart vi får lite lite kontakt så börjar han med sina terror fasoner. Så fort saker inte blir precis som han tänkt sig, så far han ut mot mig. Elakheterna och anklagelserna haglar och resulterar i att jag mår dåligt. Jag känner ju till fenomenet och borde därför inte låta honom ha kontakt med mig. Det blir bara galet. Om han sköter sina veckor och jag mina utan kontakt, så blir det allra allra enklast och vi kan undvika dessa konflikter som bara leder till ondo och suger energi ur kroppen.

Jag fortsäter drömma om att han skall mogna och kunna hålla en kontakt som innehåller ömsesidig respekt. Kanske är det en utopi, så tills vidare ingen kontakt för det blir bara problem. Jag har ju bestämt mig för att välja glädje. Så nu städar jag ut honom ur mitt liv för 100:a gången och hoppas att han håller sig borta tills han klarar av att hålla en vettig relation.

Vad händer i världen?

Får en känsla av att grekerna inte riktigt kommit ur tonårstiden. Att som meborgare inte kunna se att man tillsammans levt över sina tillgångar. Att det ekonomiska välfärdssystemet som funnits i landet inte varit ekonomiskt förankrat är ju verkligen fruktansvärt, men varje individ är ju en del av helheten. Det går inte att skylla på snåla politiker. Det är på samma vis som när tonåringen hemma tycker att jag är snål när jag inte bara skjuter till mer pengar på hans konto när han gjort av med sista öret. På samma vis som en familj som tillsammans måste hjälpas åt när ekonomin kärvar måste invånarna i ett land alla dra sitt strå till stacken för att rädda landets ekonomi.

Känns dock mycket skakigt överallt. Vad är det som händer när inga ekonomiska teorier verkar kunna tillämpas? När börsen, guldet, oljan och kaffet sjunker samtidigt. Experternas utlåtanden saknar samklang och samtliga aktörer verkar agera som yra höns i en hönsgård där tuppen fått spel. Hur kan det gå så illa? Med så många experter världen över som inte gör annat än att analyserar och planerar för att landets och den globala ekonomin skall hålla sig inom rimligheternas gränser och ändå går det galet. Min teori är att det ändå handlar om alla enskilda personers gemensamm handlande. Varje person påverkas både teoretiskt och känslomässigt. Rädsla för att förlora pengar i kombination med iver om att göra stora klipp gör samtliga marknader galna. Läste om en teori att det till syven och sist är hormonerna som styr och att mäns hormonsvängningar är betydligt kraftigare än kvinnors. Vid börsuppgång kan man tydligen se höga halter av testosteronhalter som får till följd att risktagandet ökar. Vid nedgång ökning av ett annat hormon som jag inte minns namnet på som gör att man ser icke befintliga faror bakom varje hörn.

Så många i första hand män som försöker finna nya produkter och nya än mer invecklade system för att hjälpa sin kunder och sig själva att bygga upp stora förmögenheter driver antagligen den ekonomiska sektorn i en något felaktig riktning. Det handlar inte om stabilitet utan mer och mer om möjligheten att tjäna mycket pengar. Så invecklade produkter som erbjuds med mycket övertygande munläder till mindre vetande personer som för att dölja sin okunskap köper allt med hull och hår utan att kritiskt granska. Att hålla uppe imagen av att vara smart är betydligt viktigare än att fatta kloka beslut.

Vårt ekonomiska system bygger på att aktiemarknanden på lång sikt skall gå upp. Att våra bostäder skall öka i värde och att vi alla skall få det lite bättre hela tiden. Det måste ju vara en utopi. Om inflationen skall hållas vid 2 % så kan ju inte den ekonomiska utvecklingen gå mycket kraftigare uppåt.

Aktiemarknaden är väl i grund och botten till för att företagen skall kunna anskaffa sig kapital för att kunna växa snabbare än vad man kunnat utan tillskott av kapital. Tror dock att det är många som ser börsen som en tombola - man satsar lite pengar och förhoppningsvis kan de växa på några år. Det kanske inte är så konstigt när kursen emellanåt inte alls avspeglar respektive företags värde. Där rykten och handlares rädslor kan ge helt missvisande kurser.

Hur kan vi då lita så mycket på ett ekonomiskt system som är så upphängt på människors förväntningar och deras rationella beteende? Det rationella försvinner ju på 3 sekunder vid stor rädsla för att förlora pengar. Våra stadsfinanser, våra pensioner..... ja ta mig sjutton allt gemensamt kapital snurrar runt i detta system som i nuläget verkar helt opålitligt. Bankernas aktier sjunker som en sten som kastas i vatten, pensionsbolagen flaggar för att de eventuellt kommer att konka, börsens värde åker pulka i Humlegården, land efter land kryper till korset och erkänner att levt över sina tillgångar och rädslan sprids som en löpeld.

Jag kan inte låta bli att tänka på Argentina tidigt 2000-tal. En total ekonomisk kolaps med följd att pengarna tappade värde, privatpersoners pengar frös inne hos banken, fanns inga pengar att betala ut i löner..... Det resulterade i att ingen litade på några ekonomiska instanser. Pengar - de få som fanns - sparades hemma i madrasserna - till följd av att kriminaliteten i hemmen ökade markant. Är det hitåt det barkar? Borde man tömma sitt bankkonto idag och stoppa pengarna i madrassen? Eller är detta bara en produkt av att vi idag kan sända information så snabbt att vi alla får ta del av alla världens svängningar och att detta är en normal konjunktursvängning som kommer att plana ut precis som alla andra tidigare? När vi sedan anpassat oss efter de tuffare tiderna åter kan börja bygga upp våra ekonomier igen till nya starka konjunkturtoppar.

Än så länga avvaktar jag, men ska nog åka till Jysk idag och köpa en riktigt bra madrass. Med tanke på hur snabbt allt går så är det bra att hålla fötterna stabilt i startblocken.

It´s got to be perfect

"It´s got to beeeee perfect, it´s got to be worth it" gnolas inne i huvudet gång på gång på gång. Tanken är att det ska ge mig tröst. Känner mig ledsen, så där lite melankolisk och snopet snuvad som när festen man sett fram emot blir inställd. Känner bara att jag är skyldig mig själv att må bra. Välja bort det som jag vet kommer göra ont. Orkar inte med mer ont. Vill bara välja glädje. Ju längre tiden går gör det bara svårare.

En så bra man, härligt omtänksam om sina barn, ambitiös, snygg, varm, verkar medveten om vem han är och vad han vill. Ju mer jag ser av honom desto bättre blir han, men han i en annan fas i livet. En fas som kommer att såra mig. Jag förstår hans prioriteringar Jag kan verkligen känna varför han gör som han gör, men jag vill inte ha det i mitt liv.

Jag kan aldrig kräva eller önska något han inte vill ge. Vad jag kan göra är att tacka nej till situationen om den gör mig ont. Den gör det. För jag vill bara vara i hans famn och vill att han ska åtrå mig. Jag inser ju det absurda......jag kan inte tvinga fram något som inte finns.

I dag känns det sorgligt och jag skulle helst av allt bara vilja lägga mig under ett tjockt täcke och gråta. Släppa fram all frustration i en sådan där dunder gråt. Vet ju att det antagligen känns bättre imorn, men just nu inge kul.

Tänker inte alls "hoppa upp i sadeln" något mer. Det är färdig sadlat för min del. Upp med muren. Fram med bästa försvaret - jag klarar mig själv. Heller fly än illa fäkta - känns så konstigt att skriva. Är ju inte jag. Jag är ju hon som tar fighten Hon som ser till att det blir som jag vill. Hon som aldrig ger upp. OK - ska bara samla ihop mig. Gråta ut, ta nya tag och ok hoppa upp i den där förbaskade sadeln igen oavsett jag vill eller inte. Skam den som ger sig. "It´s got to beeeee perfect.....

Kom, kom svep mig iväg

Sitter så stabilt på min kontorsstol och försöker få ihop det sista inför helgen. Som vanlig många bollar i luften och besked som väntas in. Gillar inte att vänta, men i affärer är det det ända rätta. Drömmer mig bort....vita stränder, svajande palmer, en pittoresk mini krog med enstaka bord direkt på stranden, en hand i min, en förtroligt samtal, en lång promenad i strandkanten, en romantisk middag med mängder av levande ljus...... jag vet helt otroligt vad jag kan drömma bra. Måste dock erkänna att jag gärna till och med jätte gärna byter drömmer mot verklighet. Kan enkelt byta stranden mot en nattlig promenad genom Stockholm. Kan utan problem byta strandkrog mot mitt middagsbord. Eld i öppna spisen, skaldjur på tallriken och ett väl kylt Riesling. Kan till och med tänka mig pannkaka och vatten..... det enda jag verkligen inte tänker välja bort är att bli känslomässigt bortsvept. Så där dundrande upp och ner med bultande hjärta, rosiga kinder och pirr i hela kroppen.

Så kom och svep mig iväg - få mitt hjärta att dunka hårt - för nu har jag väntat nog.

Kärlek vid första ögonkastet

Av en slump börjar jag prata med en man som berättar den mest romantiska historia om hur han träffade sin fru.

En vanlig vardagsmorgon stressad på väg till jobbet slänger han sig på T-banan och har den där känslan av att inte vilja möta någon. Inte få ögonkontakt....vill bara vara i fred. Gömmer sig bakom dagens Metro för att i lugn och ro utan observation kunna sitta alldeles ensam och sura över att han fortfarande är kvar i denna tråkiga kalla stad. En konstig känsla når hans mage och han är tvungen att sänka tidningen något. Då ser han in i de vackraste av alla ögon och blir just i denna sekund medveten om att han ser sin framtida fru. Byte vid T-centralen och vidare med pendeltåg. Då dyker hon upp igen. Vågar inte ta kontakt. Hjärtat rusar och världen snurrar runt. När han kliver av ser han att hon följer honom med blicken.

Hur ska han komma i kontakt med henne? Han vet inte vad hon heter, inte var hon bor. Det enda han vet är att hon är hans framtida fru.

Han börjar ta samma tunnelbana och samma vagn varje morgon för att ha en chans att se henne igen. På fjärde dagen ser han henne på pendeltågsstationen. Han känner pressen att gå fram och säga något coolt Så han lägger på sin snyggaste min, går med coola bestämda steg emot henne samtidigt som hjärtat hoppar i bröstet. Slänger ur sig någon spännande kommentar om väder och vind, men hon ser bara alldeles förvånad ut....Hon pratar inte svenska. Kontakten är dock tagen och de möts varje morgon på tåget. För härliga samtal om allt mellan himmel o jord. Byter böcker med varandra och diskuterar dess innehåll. Efter fyra månader flyttar hon och in och de har levt lyckliga sedan dess. Nio år och två barn senare tänds fortfarande en stor gnista av kärlek och han ler med hela ansiktet så snart han nämner hennes namn.

Deras möte hade kunnat bli den bästa av kärleksfilmer. Det bästa är att det är plockat direkt ur verkligheten. Det händer att par möter varandra på T-banan och finner kärlek för resten av livet. Helt fantastiskt!

Så nu sitter jag här och funderar hur jag skall kunna ha chansen att vara med om samma underbara situation. Måste helt enkelt börja åka kommunalt för det är tydligen där det händer. SL here I come

SMS räcker inte

Vist är det mysigt med gulliga SMS När det plingar till i telefonen kastar jag mig över den och hoppas på något nytt spännande att bli glad över. SMS:en håller dock en relativt neutral ton om vardagsbestyr och annat icke känslomässiga små ting. Jag vill ju fortfarande bara svepas iväg. Längtar ju fortfarande efter att bli tagen med storm. Svårt att storma varannan vecka. Svårt att få kinderna att blossa och hjärtat att dunka hårt på avstånd och med allt inbyggt avvaktande. Känslorna åker berg o dalbana igen. Idag en tung dag..... mycket tvivel både mig själv och på var han står. Avvaktar han mig för att han rädd för att bli sårad eller duger jag inte. Avvaktar jag för att jag inte vet vad jag vill eller för att jag är rädd för att såras.

Bara tiden kan avgöra. Bara fler möten IRL kan avgöra om han är min prins och jag hans prinsessa. Några SMS per dag kan inte avgöra.

OK - det är ju detta jag letat efter. Någon som lever precis som jag. Att kunna träffas när tid och lust finns. Nu är jag där och är inte nöjd i alla fall. Vill ha mer! Vill framför allt ha mer tid att lära känna. Mer tid att upptäcka. Mer tid att njuta av varandra. Jag vill ju bara lära känna honom. Kunna syna om vi är som gjorda för varandra.

Man kan inte lära känna varandra genom SMS, det går bara inte. Å andra sidan vad har jag för val? Kan bara låta tiden visa vägen och så länge får jag nöja mig med dessa SMS

Jag är ingen väntande person

Våra scheman är helt osynkroniserade. När jag ligger hemma i soffan och samlar kraft rumlar han runt på krogen. När jag går ut är han hemma. Nu in i en barnvecka, så minst en vecka kvar tills det överhuvudtaget är möjligt att ses. SMS:a-kärlek är tydligen vår framtida melodi. Jag som fullkomligen hatar att vänta, otåligheten personligfierad ....jag ja just jag sitter snällt och väntar trots myrkryp i hela kroppen. Hör mammas ord....."Ta det lugnt och hasta inte iväg. Försök att tänka efter, så att det inte blir sådär tokigt igen."

Hon var så klok min mor och kände mig så väl. Så kanske har hon ett finger med i spelet och låter detta ta all tid i världen. En evighet så att jag kommer att hinna känna efter om det verkligen är bra. Bara jag inte hinner tröttna på vägen. Men men ....om jag tröttnar är det ju ändå inte rätt.

Så nu övar jag. Övar på att vara tålmodig. Övar på att vänta. Övar på att tänka att ödet vill mig väl och att allt kommer att lösas på bästa vis. Övar på att låta varje dag bli så bra som den bara kan. Leva här och nu och låta väntan bli en positiv känsla. Vem fanken som nu kan tycka det. INTE JAG!

Jobbannons kanske bör läggas ut?

Jaha då var jag tillbaka i bergodalbanan. Upp som en sol och platt ner som en pannkaka. Känner hur han glider bort och som ett brev på posten dyker 53 åringen upp och vill ses igen. 32 åringen fortfarande så sur att man kan göra citronsaft av honom alla dagar i veckan. PUH!

Hur sjutton skall jag kunna få ordning på kärlekslivet? Vad söker jag egentligen? Skulle kanske vara idé att skriva en jobbannons. Skulle kunna låta så här:

ÄLSKARE SÖKES
Då nuvarande anställd på grund av för stort känsloengagemang nu går vidare till annan tjänst kan platsen tillträdas per omgående. Arbetstiden är mycket flexibel och är till största del anlagd till nattetid. Ett fåtal lunch och frukostpass per månad ingår även i denna tjänst. Kvalifikationer som uthållighet, god kondition och fysik efterfrågas. Krav är dock verifikation på färdigheter inom vintersporter, golf samt skepparexamen.

Ja det är ju en älskare som jag även kan tänka mig att umgås med som jag söker. Kanske kan framtiden ge oss ett gemensamt liv, men inte här och nu. Som alltid ska han vara rapp i skallen, snabb i benen, en jäkel i sänghalmen och snygg som bara den.

Frågan är om jag kan sätta ut min annons på platstorget?

Hur ska jag tänka?

Ska på Grönan och se Eric Saade med sonen ikväll. Ska verkligen bli sååå kul. Sonen vaknade med ett stort leende i morse och förväntningarna är stora. Ska ta sällskap av en uppdragsgivare med son i samma ålder. Känns jätte kul att slippa gå själv, men så kommer de tveksamma tankarna. Tror han att jag flirtar med honom nu?

Vi har verkligen haft så bra kontakt. Är ju i samma sits som ensamstående föräldrar på halvtid med både stora och små barn. Lite krångliga ex och ett jobb som kräver massor. Vi har haft många långa cooola samtal och jag har känt att jag funnit en riktigt bra person att prata med. Exet:s ord studsar dock runt i skallen - "Du flirtar med alla. Alla män tror att du vill ha dem när du uppför sig som du gör." Att gå på konsert med två 7 -åringar som förkläde kan väl inte vara fel. Om jag hade varit man hade det ju inte varit något konstigt. Att det alltid ska krångla till sig för att jag är tjej.

Eftersom jag inte är intresserad av könsbyte och definitivt INTE vill ändra min personlighet - jag är ju den jag är - så måste det räcka med att vara tydlig. Tydlig med var jag står och känner. Önskar oss en magisk flirtfri kväll.

Rädslan rider mig som en mara

"Han har en liten söt snopp din son och jag ska ta honom" säger den läskiga mannen samtidigt som han spänner ögonen i mig och går med bestämda steg mot sonen. Jag trodde jag skulle sluta andas för all framtid där jag stod som fastklistrad vid bilen. Tack o lov kom jag snabbt till sans och skrek till sonen att hoppa in i bilen så vi kunde o låsa och känna oss trygga. Polis, polisanmälan, stor och stark som alltid, tryck undan, göm känslor...... Egentligen ville jag bara lägga mig under täcket och storgråta. Krypa upp i en stor varm famn. Någon som viskar i mitt öra att allt kommer att bli bra. Jag skyddar dig. Så himla less på att alltid vara så STARK.

Livet rasar på många håll. Den unga kollegan helt galen och vägrar att prata med mig. Skickar elaka sms och mail med de mest vidriga ord. Försöker slå allt ifrån mig, men det är inte så lätt när man ska jobba ihop. Fanken vi driver företag ihop och dessutom gemensamma projekt. Jag hoppas att det ska lägga sig snart, men betvivlar tyvärr detta. Frågan är hur jag ska lösa problemet. I grund och botten är han ju arg på mig för att jag inte älskar honom. Arg för att jag äntligen slagit mig helt fri och inte kommer att falla ner i halmen med honom igen. Det är ÖVER! Han har varit borta från kontoret hela veckan och det börjar kännas konstigt. Jag har försökt få honom att prata med mig, men han vägrar. Vet verkligen inte hur vi ska komma vidare.

Sonens pappa arg på mig igen. Jag förstår inte varför, men han tycker inte att jag bryr mig om hans situation att han har svårt att sköta sitt jobb när han har William långa tider. Frågan är hur han tror att jag klarar av det. Framförhållning och planering. Ska det vara så himla svårt. Det tråkiga är att han fortfarande måste ta ut sin frustration på mig. Det är 2,5 år sedan vi separerade. Herre gud, kom över det, gå vidare, lös ditt liv.

Ge mig bara lite lugn och ro. Låt det komma in lite äkta kärlek i mitt liv. Okomplicerat och härligt! Give it to me!

Hur lång tid ska det behöva ta egentligen?

Då kom vi till en av dessa tillfällen när vi måste ses. Första skoldagen för 6-åringen. Stor dag, mycket anspänning och vilken total kollaps. Sonen springer fram och in i min famn och hans pappa står bredvid stel som en staty och en min som om han ätit tusen citroner. Svarar knappt på tilltal och är bara allmänt otrevlig. Som vanligt kryper rädslan på. Halsen snörs ihop, magen vänder sig och hjärnan slutar att fungera. Jag försöker verkligen vara snäll, vänlig och trevlig. kopplar på stora charmen och ler varmt. Ingenting hjälper. Tack o lov lämnar han oss på skolgården, så att jag själv kan vara med W i klassrummet.

Jag har verkligen funderat på vad jag ska kunna göra för att underlätta för vår relation. Jag drömmer ju fortfarande om att det ska fungera och att vi för W´s skull skall kunna träffas utan att vilja sätta kniven i varandra. Kanske kan det med tiden bli bättre. Men hur lång tid ska det egentligen behöva ta? Uppenbarligen för kort tid med 2,5 år. PUST!

Skam den som ger sig och jag är en uthållig skit!

Någon håller upp mig i fötterna och skakar mig upponer

Hela jag är ett ända nervknippe. Rädslan rider mig som en mara och hjärtat slår konstiga extraslag. Mycket beror nog på tröttheten, men rädslan bidrar även stort.

"Ska man behöva sjunga utanför ditt fönster för att få komma till?" Frågar han och ler lite snett. Vad svarar man på det? Det räcker om det är på allvar. Jag behöver inte löften om äktenskap eller ett framtida liv tillsammans, men jag vill inte vara en i raden av tjejer som passerar revy i sänghalmen. Då är jag hellre utan! Det konstiga är att jag verkligen vill. Jag vill finnas i hans liv. Vill njuta tillsammans. Vill fortsätta föra härliga diskussioner, promenera tillsammans, äta middagar, sova sked och älska ur all energi ur våra kroppar.

Hur ska jag kunna veta vem han är? Hur ska jag kunna våga lita på att det han säger är sant? Hur ska jag kunna förmå mig själv att bara våga?

Han är så cool

Under promenaden runt Djurgården med syster gjordes planer för en gemensam middag. Nytt recept skulle prövas och vinet låg redan i kylen. Innan jag klivit innan för dörren kom sms:et "vad gör vi ikväll då?" Snabbt messades en inbjudan till middagen och coolt nog tackade han ja.

Kändes så rätt på en gång. Samtalet flöt på som om vi träffats 1000 gånger och känslan av att ha en familjemedlem på middag infann sig snabbt. Kan inte låta bli att tycka att det är härligt märkligt, efter bara fyra möten. Middagen avslutades med ett snabbt glas vin nere på Nobis för att sedan skiljas åt.

Får mer och mer en känsla av att han är ett prinsämne.

En magisk kväll

Av någon konstig anledning var jag nervös inför kvällen. Den där konstiga känslan av att inte duga pockade hela eftermiddagen på min uppmärksamhet. Försökte snällt, men bestämt förpassa den till en mindre central plats i medvetandet och istället ersätta den med: " Jag är den jag är och mycket bra för mig" Funkade så där bra, så var nästan skakig när jag anlände till Lydmar. Pling i väskan och meddelande om förseningen inkom. Jag sjönk ner i den vita sköna skinnfåtöljen och tog ett glas rosé...för att lugna skakningarna. Det fungerade! Så klev han in och magen drog ihop sig samtidigt som hjärtat slog lite snabbare. Han har precis det utseende jag gillar. Manlig, välklädd, brunögd och ett veckert leende.

Figaros Bröllop - en enkelt lättsmält föreställning. Rosa skumpa i pausen och en lugn promenad hemåt. Pricken över i:t ett glas vitt på Diplomat. Så härliga samtal. Jag får hela tiden en känsla av att jag mött min tvillingsjäl. Så mycket som stämmer, så många erfarenheter vi delar....

Kanske kanske kanske har jag funnit min prins. Kanske kanske kanske har han funnit sin prinsessa. Nu jobbar jag på att ta det lugnt, ett litet mysteg i taget, för att kunna njuta varje skiftning, men även undvika katastrofer.

Så många gånger har jag sagt mig själv att han finns där ute någon stans och nu .........Tänker jag låta mig själv våga pröva. För friskt vågat hälften vunnet.

Jag blir så rädd

Jaha, då har jag äntligen träffat han som är precis lika gammal som jag. Han kör båt, åker skidor, har barn, tränar, bor inom tull, är snygg - faktiskt skit snygg, dricker vin, gillar skärgården, han är så mysig att vara tillsammans med att jag aldrig vill att våra möten ska ta slut. Det känns så himla läskigt. Allt stämmer så bra att jag får känslan av att det inte är på riktigt. Kan inte låta bli att slås av tanken att det är ett skämt. Vågar inte släppa på mina känslor, vågar inte lita på att han verkligen finns där, vågar inte nära tanken av att han vill ha mig.......

Hade lunch träff med en ny tjejkompis som har samma erfarenheter av livet som jag. Vi kunde krasst konstatera att vi i våra tidigare liv varit så dåliga på att välja män, men att det kunde bara bli bättre framöver. Rörande överens om att vi framöver skulle ta det lite lugnare och tänks igenom våra val väl. Det jag är allra mest rädd för är att hamna i situationen när jag bestämmer mig för att det är rätt och han kommer till annan slutsats.

Jag måste våga för att vinna, så nu slänger jag mig ut för stupet och hoppas att skärmen bär. Finns det en så finns det flera, så oavsett om detta är min prins eller ej, så har han gett mig hopp om framtiden

Eric Amarillo - sista spiken i kistan

Under flera år har jag funderat över hur killar och män egentligen fungerar. Många tankar har ägnats åt frågan Är mäns sexdrift så stark att de försöker vara oss kvinnor till lags för att få ligga? Dagar när jag varit på gott humör har jag skrattat åt tanken och känt - klart killar är precis som oss tjejer, men med snopp. Mörkare dagar har jag känt att inga killar är att lita på - de vill bara ha en sak - dig på rygg.

Jag har till och med frågat manliga vänner hur de ser på saken och unisont svarar de klart att vi män inte är så enkelspåriga. Vi precis som ni tjejer söker en person att dela tankar och idéer med, en nära vän och någon att bry sig om. PAH! Har alltid fått en känsla av att de inte talat sanning. Alltid en känsla av att de faktiskt önskar upprätthålla en förskönad bild av manligheten.

Så Eric Amarillo - är du den enda kille som vågar stå för alla mäns inre tankar? För mig blev sommarens musikplåga sista spiken i kistan - nu kan inte äns ljusa dagar få mig att tro att män är som kvinnor och tur är väl det - för hur skulle världen se ut om vi alla vara likadana?

Ingen duger

Känner mig som en treåring som sitter i sandlådan och dunkar min spade i kompisens huvud och skriker "DUMMA DIG" i högan sky. Inte för att jag skriker eller slåss, men jag skulle vilja. Skulle vilja slå något hårt i hans huvud, kast en träsko så där singlandes genom luften som gör så förbaskat ont när den landar mitt i fontanellen. Kanske skrika en och annan elakhet, lägga ruttna råttor i hans brevlåda, kast ägg på hans fönster..... Jag skulle kunna hitta på riktigt många rackartyg för det skulle vara så skönt för stunden. Just när man utför en elak handling kan den ju vara ganska skön, men jag vet ju nu när jag är vuxen att det bara känns värre efteråt. Det sköna byts ju på bara någon minut mot pinsamhetskänslan i hela kroppen.

Ingenting hjälper..... ingen annan kan kännas lika bra..... ingen ung nu mer 32-åring kan kompensera det jag trodde var min prins.

Jag lovar att jag försöker. Försöker skaffa nya kontakter, men efter några mail känns de redan fel. Försöker med tanken låta män i min omgivning anta prinsplatsen, men jag bara lurar mig själv. Det går INTE. Den rätta känslan kan inte infinna sig. Orkar inte äns gå ut med någon längre. Fanken det är ju bara jobbigt när jag sedan skall ursäkta mig för att jag inte vill ha dem.

Att det ska vara så himla svårt - vill ju bara ha en sportig, ambitiös, ungdomlig, sprallig, kul och lite sexgalen man.

Mallorca - en lycka till låns

Fyra dagars charader har nått sitt slut och som vanligt står jag där med skalet hårt och innehållet helt tomt. Känner mig som ett påskägg utan innehåll - inte äns de ratade äckliga bitarna är kvar. Det är helt tomt. Tårarna stiger i ögonen och har en tendens att svämma över i takt med att klumpen i halsen växer. Varför gör jag detta mot mig själv? Jag visste ju redan när vi bokade resan att det var så här det skulle sluta. Är lite som med godissuget - jag vet att det inte är så bra med smågodis, men ibland kan jag bara helt enkelt inte låta bli. Jag vet redan när jag köper den överfulla påsen att jag kommer att må illa när jag ätit upp allt. Trots det köper jag godiset och smäller i mig allt.

Hotellet såg så supermysigt ut på bilderna. Tanken på att spela golf på vacker bana, drick Sangria i solen och bara njuta tog överhand. Orkade inte tänka på konsekvenserna ville bara vara där och njuta. Vad jag njöt.... vackert hotell, härligt rum, massor av sex, god mat, trevliga golfbanor, mer sex, gott vin, långa promenader, mer sex...... Jag lekte helt enkelt lyckligt gift fast vi inte äns har ett förhållande. Jag är inte hon som har en rad män som passerar revy genom mitt sovrum. Jag är hon som behöver närhet, sova på min älsklings bröst, vakna mitt i natten o ha lite mer sex, sakta vandra genom natten hand i hand efter en god middag, småpratandes, barhoppa tillsammans, kyssas på öppen gata, hångla i skuggan av ett träd, ha sex innan jag somnar, före frukost.....så snart det bara finns tid och utrymme. Det är inte antalet orgasmer som jagas....jag behöver bara det där nära nära nära för att må bra. Lurar mig själv när jag låter mig få det under några dagar. Jag vet ju att det bara är på stulen tid.

Nu åter hemma och jag har beslutat att det nu får vara nog. Vill inte mer, vill inte låsa fast mig i detta. Vill göra möjligt för att verkligen träffa någon på riktigt. Någon att leva gifta på riktigt med. Någon att ha i mitt liv varje dag. Nära nära nära......

Baravara - en bättre syn på livet

Efter 4 dagar i tystnad höll hela jag på att spricka av alla orden som ville ut. Kände mig som en ballong när sista andetaget före total explosion är på väg in i ballongen. Jag dock fylld av ord istället för luft. Har fått många av mina gamla ledsago ord befästade igen. Känns som jag dammat av en massa gamla böcker i bokhyllan och passat på att läsa godbitarna under själva damningen. Den bästa av dem alla "Jag kan inte påverka andra människor handlade utan bara påverka mina egna och det sätt som jag påverkas av andra människor". Jag kan bara ansvara för mina känslor, mina önskningar och mitt förhållningssätt De andra får ansvara för sig.

Kunde även ordenligt grunda idén om att ingen annan person kan göra mig lycklig, känna mig älskad eller lyfta mitt liv. Dessa uppgifter ligger helt på mina egna axlar. Bara jag som kan göra mig lycklig. Bara jag som kan älska mig över allt annat och måste även göra detta. Ingen kan sätta en annan person i första rummet. Jag måste lära mig att sluta köra över mig själv till förmån för andra. Det kommer antagligen kräva en massa övande, men jag har ju resten av livet på mig.

Försöker verkligen känna efter vad jag vill, men det är svårt. Emellanåt känner jag mig bara tom. Inser dock att trycket som ibland uppstår kring halsen är ett tecken på att jag gör något mot min innersta känsla. Så när trycket uppstår tvingar jag mig själv att stanna upp, andas djupt och verkligen känna efter från hjärtat. Vad vill jag i denna situation?

Mitt mål med vistelsen var att försöka finna ytterligare några av de saknade glasbitarna och jag fann flera stycken. Det viktigaste av allt - hela livet är en enda lång utveckling av mig - mitt glas kommer aldrig bli totalt helt. För varje bit som limmas fast kommer jag dock må mer och mer bra.

Nu en viktig uppgift att lära sig att resan är målet - övar varje dag. Det är inte lätt, men skam den som ger sig.

Ödet hånler mot mig

Då trodde jag äntligen att jag träffat han som skulle kunna bli min prins. Mellan hans emellanåt märkliga beteende glimtade en fantastisk man fram. Fick uppfattningen att han hade alla de kvalitéer jag efterfrågar och hans ganska svala intresse fick mitt hjärta att slå än snabbare. Tilldelade honom alla egenskaper jag önskade att han skulle ha och bilden av honom skimrade allt mer i rosenrött. Alla dubbla budskap tolkade jag efter önskemål. Alla positiva budskap förstorades till skyskrapestorlek och de negativa krymptes till myrornas värld. Vad jag lurade mig själv. Så kom beskedet: "Jag har gått tillbaka till min fru. Har nog älskat henne hela tiden." Mina dubbla känslor av att ena sekunden känna mig sorgsen för en förlorad dröm för att strax därefter vara övertygad om att han förlorar sin livs chans till att få vara med mig. Det är så märkligt, men jag tror fortfarande att jag är tjejen i hans drömmar. Tror att jag är precis en sådan typ han egentligen skulle må så fantastiskt bra av att ha i sin närhet. Nu får han aldrig chansen att pröva, aldrig möjligheten att göra sig själv riktigt lycklig. Och jag....jag får börja om från ruta ett. Återigen åka ner i den mörka dalen där bara de allra tråkigaste tankarna bor. Men som så många gånger förr kommer jag att resa mig och även om det just nu känns som ödet hånler mot mig, så är jag övertygad om att det är mening med allt. Det kommer en ny chans, en bättre och en som passar precis för en sådan som mig.

Så slicka min sår, res mig på nytt och möt världen lite mer starkare. För det är ju allmänt känt att "Det som inte dödar en det stärker en"

Here we go again!

Jaha, då var det åter dax att slungas mellan åldrarna. Middag med 53-åringen. Super trevligt, spännande miljö, coola diskussioner, god mat, gott exklusivt vin, spännande val av bar, mer gott vin, ännu mer spännande diskussioner. Men fanken kan absolut inte förlika mig det allra minsta med att ha ett förhållande med någon över 50. Det bara går INTE.

Precis hemkommen ringer telefonen och 31-åringen vill nog kolla att jag är hemma och ensam. Han hade saknat mig och berättade om en ungdomlig kväll som avslutats med gitarrspel och sång. Kan jag absolut förlika mig med, men här erbjuds inga spännande samtal, ingen hjärna på min åldersnivå, inga erfarenheter att dela, men massor med fest och kul.

Nej, jag tänker inte välja. Jag har ingen avsikt att knyta hårda band med någon av dem. Fortsätter leta efter den perfekta. Han med 53 åringens erfarenhet och förmåga till spännande samtal och 31 -åringens busighet, knasiga upptåg och fest. Han måste finnas därute och säkert letar han som jag, men han letar efter mig.

Livet är bra konstigt

Försökte finna prinsen på nätet.....många flirtar från killar från far far away och män som passerat bäst före datum för länge länge sen. Hua! Blir sedan krokad av en 31-åring. Totalt fel, alldeles för ung och behöver fortfarande leka rommen av sig. Finns det ingen lagom? Jag vill inte finna någon som gillar att jag har pengar på mobilen och mat i kylen heller ingen som snart behöver rullator för att ta sig fram.

Var är min PRINS? Han som får min mark att gunga, stjärnor att lysa klarare och mina kinder att blossa. Att det ska vara så himla svårt. Jag en helt vanlig tjej med massor av empati, massor av bry sig om, massor av kul upptåg på planeringsstadiet och ett ordnat liv som bara väntar på att få delas med den bästa av de bästa.

Drömmer om att få vakna tidigt på morgonen och göra superfrukost till någon jag verkligen håller av. Få gå härliga promenader, fika på mysiga caféer, träna ihop, åka skidor, sitta i barsans sken och dricka gott vin och diskutera meningen med livet. Jag är helt övertygad om att MIN prins finns där ute. Han som kommer att avguda mig precis för den jag är med alla mina bra sidor, men även kunna skratta åt de dåliga. För alla har vi våra mindre fördelaktiga sidor.

Eftersom Prinsen inte dykt upp i bankomatkön eller på Ica eller i skidbacken eller på jobbet....så fortsätter jag att leta. Skam den som ger sig!

Den trägne vinner alltid!