Har för säkert 1000 gången läst igenom större delar av vår mailkonversation och slås av all omtanke och värme som finns mellan oss. Är helt övertygad om att vi bägge mått bra av varandra. Tror att vi bägge kunnat finna styrka i varandra. Det är ju självklart att livet blir mycket bättre när man kan få bry sig om och bli ombrydd. Att det finns någon som är intresserad av mina innersta tankar, mina löjliga små och stora bekymmer. Någon som gillar att vara med mig och genuint är mån om mitt välmående På samma vis vet jag att mitt sätt att bry mig om, verkligen lyssna och finnas till för dem i min omgivning oftast upplevs som positivt. Jag upplever att jag är bättre på att ge omtanke än att ta emot.
Kan inte låta bli att bli arg över att man måste vara kärlekspar för att kunna ha detta underbara. Det känns som sådant otroligt slöseri med välmående att bara slänga bort denna relation. Varför kan man inte bara plocka ur russinen ur kakan? Varför kan vi inte bara fortsätta njuta av det som är bra? Kan inte en nära vänskap vara värt massor? Måste det vara allt eller inget? Känns så onödigt.
torsdag 31 december 2009
tisdag 29 december 2009
Är det mamma som gråter?
Pappas nya kärlek har anlänt idag och regnet bara öser ner. Jag kan inte låta bli att slås av tanken att det är mamma som sitter på sitt moln och gråter. Gråter över att hon inte kan dela detta paradis med oss. Gråter över att pappa nu kommer att edla sitt liv med en annan kvinna. Samtidigt vet jag att hon vill oss väl. Hon vill att vi ska ha det bra och kunna njuta av livet. Hon känner pappa så väl och vet att han ahr ett så stort ömhetsbehov. Nu när hon inte finns vid hans sida måste hon vilja att någon annan kan ge honom den ömhet och närhet han så väl behöver.
Kan ändå inte låta bli att känna att det går för fort. För snabbt tar han in en ny kvinna i våra liv. För detta ngäller inte bara honom. Mina barn får en ny vuxen att relatera till och jag tillsammasn med mina syskon får en ny kvinna vid vår älskade fars sida. Det är svårt och med mycket dubbla kännslor som vi bjuder in henne i vår krets. Vi vill ju all att pappa ska vara så lycklig som han bara kan, men vi vill samtidigt att mammas minne inte för det allra minsta ska suddas ut. Jag vill ju att min mamma ska vara pappas livs kärlek. Min underbara, vackra, roliga, charmerande, kunniga mamma ska för alltid vara den bästa för pappa.
Mina tankar går till mina barn. Hur kan det ha känts för dem då jag lämande deras fäder? Hur kändes det för 16-åringen när han pappa byttes ut mot en annan man? Hade hans amma funderingar då för 10 år sedan som jag har idag? Kände han att han bedrog sin far när han knöt an till min nya man. Jag tror att barns förhållningssätt är enklare. De tänker inte lika brett som vi vuxna. De komplicerar inte verkligeheten på samma sätt som jag gör. 5-ångens samtal med den nya kvinnan är väl ett bevis på detta. Han frågar henen på vilket rum hon ska bo och när hon svara 445 säger han: "Men det går inte för där bor min morfar" Hon svarar att det inte finns några andra lediga rum så de måste sova skavfötters. Han nöjer sig och saken är slutdiskuterad och sonen var nöjd. Jag som bor vägg i vägg med dem känner mig dock inte riktigt lika nöjd. Det känns konstigt att det bor en annan kvinna i min pappas säng. Det finns en okänd person som gör anspråk på min far. MÄRKLIGT!
De grå molnen på himlen lättar utanför mitt förnster. Tror att mamma ser att hon, den nya, är snäll och trevlig mot oss alla. De gör henneantagligen lugng och kanske känner hon lycka för oss. Hon har aldrig varit långsint, så nu ger hon nog oss snart sol igen för att vi ska kunna njuta tillsammans och släppa in denna nya kvinna i våra liv. Mamma ger oss nog sin välsignelse och det känns bra. Hon vet att vi skulle kunna ha gjort allt för att det var hon som var här med oss, men inte ens vi med vår starka vilja kan trotsa döden. Så mamma du vet att det är dig vi älskar, vi hedrar ditt minne geno att vara så lyckliga vi bara kan. Torka dina tårar och vila lugnt i att du alltid kommer att vara älskad och saknad av oss alla. Inte minst av pappa. För honom finns ingen som någonsin kan ersätta dig.
Kan ändå inte låta bli att känna att det går för fort. För snabbt tar han in en ny kvinna i våra liv. För detta ngäller inte bara honom. Mina barn får en ny vuxen att relatera till och jag tillsammasn med mina syskon får en ny kvinna vid vår älskade fars sida. Det är svårt och med mycket dubbla kännslor som vi bjuder in henne i vår krets. Vi vill ju all att pappa ska vara så lycklig som han bara kan, men vi vill samtidigt att mammas minne inte för det allra minsta ska suddas ut. Jag vill ju att min mamma ska vara pappas livs kärlek. Min underbara, vackra, roliga, charmerande, kunniga mamma ska för alltid vara den bästa för pappa.
Mina tankar går till mina barn. Hur kan det ha känts för dem då jag lämande deras fäder? Hur kändes det för 16-åringen när han pappa byttes ut mot en annan man? Hade hans amma funderingar då för 10 år sedan som jag har idag? Kände han att han bedrog sin far när han knöt an till min nya man. Jag tror att barns förhållningssätt är enklare. De tänker inte lika brett som vi vuxna. De komplicerar inte verkligeheten på samma sätt som jag gör. 5-ångens samtal med den nya kvinnan är väl ett bevis på detta. Han frågar henen på vilket rum hon ska bo och när hon svara 445 säger han: "Men det går inte för där bor min morfar" Hon svarar att det inte finns några andra lediga rum så de måste sova skavfötters. Han nöjer sig och saken är slutdiskuterad och sonen var nöjd. Jag som bor vägg i vägg med dem känner mig dock inte riktigt lika nöjd. Det känns konstigt att det bor en annan kvinna i min pappas säng. Det finns en okänd person som gör anspråk på min far. MÄRKLIGT!
De grå molnen på himlen lättar utanför mitt förnster. Tror att mamma ser att hon, den nya, är snäll och trevlig mot oss alla. De gör henneantagligen lugng och kanske känner hon lycka för oss. Hon har aldrig varit långsint, så nu ger hon nog oss snart sol igen för att vi ska kunna njuta tillsammans och släppa in denna nya kvinna i våra liv. Mamma ger oss nog sin välsignelse och det känns bra. Hon vet att vi skulle kunna ha gjort allt för att det var hon som var här med oss, men inte ens vi med vår starka vilja kan trotsa döden. Så mamma du vet att det är dig vi älskar, vi hedrar ditt minne geno att vara så lyckliga vi bara kan. Torka dina tårar och vila lugnt i att du alltid kommer att vara älskad och saknad av oss alla. Inte minst av pappa. För honom finns ingen som någonsin kan ersätta dig.
Levas eller avnjutas, det är frågan
Tänk att en flygtur som för de flesta kan tyckas känns jobbig upplevs av mig som helt underbar. När 5-åringen är fastspänd och fångad av en DVD. 16-åringen slängt ut sin långa lekamen över fyra säten och somnat djupt... då lägger sig lugnen. Det där lugna sköna avspända som aldrig inträffar hemma. Här finns inga datauppkopplingar, här finns ingen mail som ska besvaras, ingen tvätt som ska tvättas, inga ritningar som ska granskas, ingen mat som ska handlas eller lagas, ingen telefon som ringer, h'är finns bara tid för mig och mina tankar. Det är så skönt. Jag låter tankarna fladdra fritt utan att styra dem det allra minsta. De hoppar mellan minnen från abrndomen, till olösta jobb frågor, oskrivan mail som struktureras i huvudet och allt i en enda härlig soppa. Så ostrukturerat och underbart. Kaos kan vara så skönt. När vardagen hela tiden går i ett. När varje minut måste planeras för att få tiden att räcka till då blir aldrig tid för kaoset. Kaoset som föder kreativiteten, kaoset som föder skapandets lust och ger kroppen ny energi. Undra om det inte är därför vi måste ha semester ibland. Vi måste tvinga till oss att ha kaos.
Tyvärr är även de flesta semestrar mycket strukturerade. Allt det som vi inte hinner i vardagen ska göras. Då ska paddlas fors, bo i tält, cykla Vättern runt, åka till Legoland, köra båt, äte gott, grilla kött, baka bullar med barnen, gå på bibblan, besöka museum... ja allt ska hinnas med så mycket sällan blir tid för ingenting. Jag tror att ingenting behövs ibland. Att bara göra ingenting och låta kroppen vila så där tungt som den bara kan göra när den är helt avslappnad. Låta tankaran fladdra utan styrning, tror att det kan ge goda förutsättningar för att kunna föda helt nya tankar och idéer. Det är just då inget annat stör som du verkligen kan låta din hjärna göra jobbet och bara sitta bredvid och titta på. Det är en njutning!
Så låt oss njuta ett tag. Ta en paus i livet. Låt tankarna fladdra fritt och bara njut. För stunden och möjligheten kommer kanske aldrig tillbaka i alla fall inte i just denna form. Så kanske hinner du inte fånga dagen, men stunden, timmen, minuten... Och det är kanske just det som är skillnaden mellan att leva ett liv eller att avnjuta ett.
Tyvärr är även de flesta semestrar mycket strukturerade. Allt det som vi inte hinner i vardagen ska göras. Då ska paddlas fors, bo i tält, cykla Vättern runt, åka till Legoland, köra båt, äte gott, grilla kött, baka bullar med barnen, gå på bibblan, besöka museum... ja allt ska hinnas med så mycket sällan blir tid för ingenting. Jag tror att ingenting behövs ibland. Att bara göra ingenting och låta kroppen vila så där tungt som den bara kan göra när den är helt avslappnad. Låta tankaran fladdra utan styrning, tror att det kan ge goda förutsättningar för att kunna föda helt nya tankar och idéer. Det är just då inget annat stör som du verkligen kan låta din hjärna göra jobbet och bara sitta bredvid och titta på. Det är en njutning!
Så låt oss njuta ett tag. Ta en paus i livet. Låt tankarna fladdra fritt och bara njut. För stunden och möjligheten kommer kanske aldrig tillbaka i alla fall inte i just denna form. Så kanske hinner du inte fånga dagen, men stunden, timmen, minuten... Och det är kanske just det som är skillnaden mellan att leva ett liv eller att avnjuta ett.
söndag 27 december 2009
Med rätt inställning funkar det mesta
Har åkt soffa och ring med barnen idag. Med det turkosa blåa havet som fond, den vackra hotellbyggnaden som skymtade bakom svajande palmer drog vi iväg med Michael Jackson pumpande ut från stereon och svallvågorna från den starka motorn uppdrivandes mängder av vitt skum bakom båten. Förväntansfulla små barn, smått nervösa mammor och tonåringar hoppandes av glädje i båten.
Alla skrek de av glädje när de hoppade mellan vågorna. 5-åringen skrattade och hans ansikte var bara en stor mun av skratt. Fortare och fortare gick färden. Plötsligt ser jag från båten hur 5-åringen flyger upp i luften, gör en supersnygg bakåtvolt och landar flera meter efter soffan i havet. Paniken lös ur hans ögon, han skrik efter mamma överröstade motorn och min panik artade rädsla gav sus i öronen. Båten stannades och kördes tillbaka, båtföraren försökte hålla lugn i båten medans jag kastade mig över bord för att rädda den lille. Hans armar höll mig hårt hårt runt halsen som om det var hans räddning från att dras ner på havets djup. Med en arm kring den lilla tunna kroppen och den andra kämpandes för att föra oss åter till båten. Rädslan för att vi skulle slitas i köttstycken av motorn tillsammans med att vara tvungen att behålla lugnet blev nästan för mycket för mig. Väl åter på båten kommer den första kommentaren från min älskade syster. "William du är bara den coolaste av alla, vilken supersnygg volt du gjorde" Paniken i hans blick byttes mot stolthet. Han var den coolaste av dem alla. Hela återfärden berömde vi honom för att han var så cool och modig som hade vågat både göra en volt och bada i havet.
Åter på land springer han till de andra i vårt sällskap och säger: "Jag är den coolaset av alla, jag är den enda som gjort volt och badat i havet. I morgon ska jag åka vattenskidor." Min älskade lilla plutt har genom lite hjälp lyckats vända denna paniksituation till något att växa av. Så med rätt inställning kan man verkligen få det mesta att funka till och med bakåtvolter ner i havet för en 5-åring.
Alla skrek de av glädje när de hoppade mellan vågorna. 5-åringen skrattade och hans ansikte var bara en stor mun av skratt. Fortare och fortare gick färden. Plötsligt ser jag från båten hur 5-åringen flyger upp i luften, gör en supersnygg bakåtvolt och landar flera meter efter soffan i havet. Paniken lös ur hans ögon, han skrik efter mamma överröstade motorn och min panik artade rädsla gav sus i öronen. Båten stannades och kördes tillbaka, båtföraren försökte hålla lugn i båten medans jag kastade mig över bord för att rädda den lille. Hans armar höll mig hårt hårt runt halsen som om det var hans räddning från att dras ner på havets djup. Med en arm kring den lilla tunna kroppen och den andra kämpandes för att föra oss åter till båten. Rädslan för att vi skulle slitas i köttstycken av motorn tillsammans med att vara tvungen att behålla lugnet blev nästan för mycket för mig. Väl åter på båten kommer den första kommentaren från min älskade syster. "William du är bara den coolaste av alla, vilken supersnygg volt du gjorde" Paniken i hans blick byttes mot stolthet. Han var den coolaste av dem alla. Hela återfärden berömde vi honom för att han var så cool och modig som hade vågat både göra en volt och bada i havet.
Åter på land springer han till de andra i vårt sällskap och säger: "Jag är den coolaset av alla, jag är den enda som gjort volt och badat i havet. I morgon ska jag åka vattenskidor." Min älskade lilla plutt har genom lite hjälp lyckats vända denna paniksituation till något att växa av. Så med rätt inställning kan man verkligen få det mesta att funka till och med bakåtvolter ner i havet för en 5-åring.
lördag 26 december 2009
Det ser så mysigt ut
Det ser så himla mysigt ut när hela familjer ligger på stranden. Mammor och pappor ser så kära ut och tittar så stolt på sina barn som leker i strandkanten. Känner ett sting av avund i hjärtat. Känns så trist att jag inte klarat av det. Tittar sen på mina fina pojkar och känner en stor värme i bröstet. De är så fina mina killar och de gör mig så stolt. När de leker tillsammans i poolen trots deras stora åldersskillnad blir även jag stolt. Stolt över att de trots sin skilda föräldrar är så bra killar.
Jag, ja jag, kan vara min egen lyckas smed och njuta på mitt sätt. Jag kan titta ut över det turkosblåa vattnet, den kritvita sanden, båtarna som guppar mjukt i den milda brisen och njuta av allt det vackra. Jag behöver faktiskt inte göra det genom någon annans ögon. Jag kan njuta alldeles själv. Vist är det underbart att dela sådana här tillfällen med någon man håller kär. Vist kan delad glädje vara dubbel glädje, men bara tanken på att exet skulle ha varit med här får det att knyta sig i magen. Bara tanken på att dras med alla kraven och allt gnäll får mig att känna att ensam är minst lika bra. Faktiskt mycket bättre att vara själv än att vara tvungen att dela med någon man inte trivs med.
Lovar mig själv att komma tillbaka till detta paradis. Komma tillbaka tillsammans med med blivande prins. Då känns allt lite lättare. Jag vet att han finns. Någonstans där ute kanske han letar efter mig just nu. Någonstans irrar han runt och önskar precis som jag att vi redan hade möts.
Vist ser det mysigt ut med de badande familjerna, men min tid kommer. Min prins finns där ute kanske pulsar han just nu runt i snön och undrar var han prinsessa finns. Våra vägar kommer att mötas när tiden är inne. Fram till dess skall jag njuta av mina fina killar och mig själv. Jag kan, jag vill och jag törs vara lycklig precis som det är just nu.
Jag, ja jag, kan vara min egen lyckas smed och njuta på mitt sätt. Jag kan titta ut över det turkosblåa vattnet, den kritvita sanden, båtarna som guppar mjukt i den milda brisen och njuta av allt det vackra. Jag behöver faktiskt inte göra det genom någon annans ögon. Jag kan njuta alldeles själv. Vist är det underbart att dela sådana här tillfällen med någon man håller kär. Vist kan delad glädje vara dubbel glädje, men bara tanken på att exet skulle ha varit med här får det att knyta sig i magen. Bara tanken på att dras med alla kraven och allt gnäll får mig att känna att ensam är minst lika bra. Faktiskt mycket bättre att vara själv än att vara tvungen att dela med någon man inte trivs med.
Lovar mig själv att komma tillbaka till detta paradis. Komma tillbaka tillsammans med med blivande prins. Då känns allt lite lättare. Jag vet att han finns. Någonstans där ute kanske han letar efter mig just nu. Någonstans irrar han runt och önskar precis som jag att vi redan hade möts.
Vist ser det mysigt ut med de badande familjerna, men min tid kommer. Min prins finns där ute kanske pulsar han just nu runt i snön och undrar var han prinsessa finns. Våra vägar kommer att mötas när tiden är inne. Fram till dess skall jag njuta av mina fina killar och mig själv. Jag kan, jag vill och jag törs vara lycklig precis som det är just nu.
söndag 20 december 2009
Drömmen är fri
Jag drömmer om att få leva ett okomplicerat liv. Ett liv där jag bara kan få vara bland människor som tänker och är som jag. Jag vill inte såra, vill inte vara otillräckligt, vill behandla alla väl och få mina nära och kära att känna att jag bryr mig och har tid för dem. Problemet är ju just det.... tiden är alldeles för knapp. Rädslan att binda band alldeles för stor. Vore så skönt att få leva med lösa boliner. Inga krav, inget ägande, inga förväntningar helt enkelt bara plocka russinen ur kakan. Jag vill ju bara ha det goda. Långa promenader tillsammans, kunna dela mina innersta tankar, samtal mitt i natten, passionerat sex och åtrå så snart man ses, biobesök, teaterbesök, middag på en liten mysig krog, laga mat tillsammans, dricka årgångsvin en torsdag, en långfärds skridskotur, en weekend i alperna....... Så mycket underbart att dela. Vist vill jag ha det alltihopa, men inte kraven. Klarar inte kraven! Orkar inte kraven!
Känner mig ibland så ensam. När jag inte vågar knyta band har jag heller ingen nära att dela med.Känns tomt, men när jag väljer mellan ensamheten och att binda band är ändå ensamheten minst smärtsam. Drömmer om att kunna dela bara det som delas kan. Bara träffas när tiden finns, bara messa när tid och lust finns, bara maila när det finns något viktigt att säga. Inga krav på varandra och ingen önskan om att ha eller få mer. Det är det enda jag kan klara av just nu. Klarar inte äns tanken på att vi börjar så här så får vi se vart det leder. För jag vet inte om jag någonsin kommer att vilja ha en man till 100% i mitt liv igen. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att klara av att min tid, tanka, engagemang, kärlek, lust och tillgivenhet skall vara ägd av en man.
Kanske drömmer jag om det omöjliga. Kanske är det så att alla "lösa boliner relationer" till slut leder till att en part vill mer, försöker driva framåt och då såras eller sårar bägge parter. Men drömmern är lika fri som luften jag andas, så jag fortsätter att drömma för just nu har jag inget annat val.
Känner mig ibland så ensam. När jag inte vågar knyta band har jag heller ingen nära att dela med.Känns tomt, men när jag väljer mellan ensamheten och att binda band är ändå ensamheten minst smärtsam. Drömmer om att kunna dela bara det som delas kan. Bara träffas när tiden finns, bara messa när tid och lust finns, bara maila när det finns något viktigt att säga. Inga krav på varandra och ingen önskan om att ha eller få mer. Det är det enda jag kan klara av just nu. Klarar inte äns tanken på att vi börjar så här så får vi se vart det leder. För jag vet inte om jag någonsin kommer att vilja ha en man till 100% i mitt liv igen. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att klara av att min tid, tanka, engagemang, kärlek, lust och tillgivenhet skall vara ägd av en man.
Kanske drömmer jag om det omöjliga. Kanske är det så att alla "lösa boliner relationer" till slut leder till att en part vill mer, försöker driva framåt och då såras eller sårar bägge parter. Men drömmern är lika fri som luften jag andas, så jag fortsätter att drömma för just nu har jag inget annat val.
fredag 18 december 2009
Måste allt vara perfekt?
Måste allt vara perfekt för att jag ska våga? Behöver jag en perfekt matchning för att jag skall släppa in en annan person i mitt liv? Varför är jag så rädd?
En väl genomtänkt analys har gett mig förklaringen till mina senaste kraschade förhållanden beror på att de redan från första början var dödsdömda. Jag visste egentligen redan från start att männen inte var bra för mig. Jag valde ändå att stanna kvar för att jag så gärna vill göra rätt, så gärna vill vara till lags, vill att alla ska tycka om mig. Har försökt att leverera det som alla vill ha, inklusive serva mina män med de upplevelser de önskat. Någonstans på vägen har jag tappat bort mig själv. Missat förmågan att våga känna efter: "Vad vill jag?" Varit så mån om att försöka tolka in hur jag ska vara för att på bästa vis uppfylla omgivningens förväntningar på mig.
Nu övar jag på det motsatta. Det är svårt. Mycket snabbt och enkelt kommer jag tillbaka i mitt gamla beteendemönster där jag gärna vill vara alla till lags.
När jag till slut sätter mina gränser och försöker värna om min egen vilje så tar det såååå mycket på mina krafter. Jag är så ovan. Känns som om någon öppnat min kran och bara tömt ut all energin. Vet inte hur jag skall orka lyfta min rumpa från stolen.
Det sägs att övning ger färdighet. Jag kan lova att även den bästa av alla världens maratonlöpare var helt slut efter sin livs första träningsrunda. Så även jag har all rätt att känna mig trött nu när jag påbörjar min intensiva träning inför att kunna leva ett sannare liv. Jag tänker öva tills jag är helt färdig, färdig att åter möta livet mer på mina egna villkor. Skam den som ger sig!
Så svaret är JA, allt måste vara perfekt. Matchningen super och inga tveksamheter finnas, annars får jag leta vidare. Leta tills jag finner han som är helt perfekt för mig och kan ta mig med på resan upp bland molnen. Jag vet att jag är värd det.
En väl genomtänkt analys har gett mig förklaringen till mina senaste kraschade förhållanden beror på att de redan från första början var dödsdömda. Jag visste egentligen redan från start att männen inte var bra för mig. Jag valde ändå att stanna kvar för att jag så gärna vill göra rätt, så gärna vill vara till lags, vill att alla ska tycka om mig. Har försökt att leverera det som alla vill ha, inklusive serva mina män med de upplevelser de önskat. Någonstans på vägen har jag tappat bort mig själv. Missat förmågan att våga känna efter: "Vad vill jag?" Varit så mån om att försöka tolka in hur jag ska vara för att på bästa vis uppfylla omgivningens förväntningar på mig.
Nu övar jag på det motsatta. Det är svårt. Mycket snabbt och enkelt kommer jag tillbaka i mitt gamla beteendemönster där jag gärna vill vara alla till lags.
När jag till slut sätter mina gränser och försöker värna om min egen vilje så tar det såååå mycket på mina krafter. Jag är så ovan. Känns som om någon öppnat min kran och bara tömt ut all energin. Vet inte hur jag skall orka lyfta min rumpa från stolen.
Det sägs att övning ger färdighet. Jag kan lova att även den bästa av alla världens maratonlöpare var helt slut efter sin livs första träningsrunda. Så även jag har all rätt att känna mig trött nu när jag påbörjar min intensiva träning inför att kunna leva ett sannare liv. Jag tänker öva tills jag är helt färdig, färdig att åter möta livet mer på mina egna villkor. Skam den som ger sig!
Så svaret är JA, allt måste vara perfekt. Matchningen super och inga tveksamheter finnas, annars får jag leta vidare. Leta tills jag finner han som är helt perfekt för mig och kan ta mig med på resan upp bland molnen. Jag vet att jag är värd det.
lördag 14 november 2009
Mitt humör som vädret utanför mitt fönster
Regnet fullkomligen öser ner och himlen är så där trist total grå. Det hänger några enstaka ensamma löv kvar på träden och buskarna, men de flesta ligger i geggiga högar på marken. Inte äns lövhögarna är vackra när allt runt omkring är grått och trist. Mitt sinne är ungefär som vädret, grått och trist. Har varit en påfrestande vecka och det känns i hela kroppen. Att ha någon annans tonåring inneboende är allt annat än lätt. När tonåringen dessutom är en trulig småsur 19-åring, så är det nästan bäddat för katastrof. Det provocerar mig sååååå mycket att en ung tjej som får allt serverat ändå måste gnälla. Familjen har fixat henne den bästa av praktikplatser, hon har fri bil och bensin under sin vistelse och hon bor hemma hos mig med full service. Lite tacksamhet kanske inte skulle vara för mycket begärt. Istället kommer det smågnäll dagligen: "Jag längtar hem, jag saknar min hund"
När jag trött och slut efter att ha jobbat en hel dag kommer hem är den första fråga som möter mig: "När blir det middag. Jag är så hungrig?" Hennes saker är spridda över hela mitt hem, de förbaskade spånen från stallet dyker upp överallt i alla möbler och blöta handdukar slängs över möblerna. Känns som hennes långa tentakler sprider ut sig som en bläckfisk med överdrivet långa tentakler.
Hur kan jag bli så provocerad och irriterad på ett barn? Varför kan jag inte bara ta det med en klackspark och istället njuta av hennes sällskap? Negativ energi påverkar mig tydligen mycket mer än jag vad jag velat erkänna. Det där småsura, sega, utan energi och med en min att ingenting duger gör mig helt galen. Jag vill ju kunna se allt inbäddat i ett positivt sken. Det blir så mycket svårare med någon som hela tiden drar ner energin.
Kanske är det så att livet ger mig en riktigt stor utmaning just nu. Kanske ödet vill att jag ska öva på att kunna se även den jobbigaste av situationer som något bra. OK, jag antar utmaningen. Nu har jag en vecka på mig att öva extra på att inte påverkas av andra personers negativa energi. Skam den som ger sig!
När jag trött och slut efter att ha jobbat en hel dag kommer hem är den första fråga som möter mig: "När blir det middag. Jag är så hungrig?" Hennes saker är spridda över hela mitt hem, de förbaskade spånen från stallet dyker upp överallt i alla möbler och blöta handdukar slängs över möblerna. Känns som hennes långa tentakler sprider ut sig som en bläckfisk med överdrivet långa tentakler.
Hur kan jag bli så provocerad och irriterad på ett barn? Varför kan jag inte bara ta det med en klackspark och istället njuta av hennes sällskap? Negativ energi påverkar mig tydligen mycket mer än jag vad jag velat erkänna. Det där småsura, sega, utan energi och med en min att ingenting duger gör mig helt galen. Jag vill ju kunna se allt inbäddat i ett positivt sken. Det blir så mycket svårare med någon som hela tiden drar ner energin.
Kanske är det så att livet ger mig en riktigt stor utmaning just nu. Kanske ödet vill att jag ska öva på att kunna se även den jobbigaste av situationer som något bra. OK, jag antar utmaningen. Nu har jag en vecka på mig att öva extra på att inte påverkas av andra personers negativa energi. Skam den som ger sig!
onsdag 11 november 2009
De äter upp mig
Sju i morse ringer tonåringens far och berättar att han sitter i taxi på väg till flygplatsen för en veckas semester. Med andra ord lämpar han över hela ansvaret för att sonens IG-varningar skall suddas ut på mig.
Resebyrån mailar och ber om passuppgifter på hela familjen som skall resa iväg över jul/nyår, så nu måste jag samla in detta från alla medresenärer.
Att femåringen fortfarande har Argentinsk tid i sin kropp efter resan dit med sin pappa blir plötsligt min uppgift att ställa tillbaka. Han vaknar vid midnatt och vill ha middag.
Styrelsen lämpar hela nya organisationen i mitt knä och säger bara: Lös detta!
Jag har broderns dotter boende hos mig i tre veckor och brodern lägger inte två fingrar i kors för att få henne att må bra. Det ligger tydligen på mitt ansvar. Att dessutom serva henne med mat o tvätt är tydligen även det min lott.
Jag får en stark känsla av att de tillsammans äter upp mig. Att alla uppgifter bara hopar sig och att jag inte räcker till. Jag måste bli bättre på att delegera. Jag måste öva mig på att säga nej och framför allt måste jag organisera mig på mest effektiva vis. Om jag bara planerar väl, så kommer allt att bli bra. Nu tar jag första viktiga steget och delar med mig av mina kommande arbetsuppgifter. Det är ett mycket klokt beslut och det kommer att göra mig gott framöver.
För varje uppgift jag kan delegera och för varje ny gräns jag klarar av att sätta kommer jag att smaka sämre och tillslut kommer ingen vilja äta mig mer.
Resebyrån mailar och ber om passuppgifter på hela familjen som skall resa iväg över jul/nyår, så nu måste jag samla in detta från alla medresenärer.
Att femåringen fortfarande har Argentinsk tid i sin kropp efter resan dit med sin pappa blir plötsligt min uppgift att ställa tillbaka. Han vaknar vid midnatt och vill ha middag.
Styrelsen lämpar hela nya organisationen i mitt knä och säger bara: Lös detta!
Jag har broderns dotter boende hos mig i tre veckor och brodern lägger inte två fingrar i kors för att få henne att må bra. Det ligger tydligen på mitt ansvar. Att dessutom serva henne med mat o tvätt är tydligen även det min lott.
Jag får en stark känsla av att de tillsammans äter upp mig. Att alla uppgifter bara hopar sig och att jag inte räcker till. Jag måste bli bättre på att delegera. Jag måste öva mig på att säga nej och framför allt måste jag organisera mig på mest effektiva vis. Om jag bara planerar väl, så kommer allt att bli bra. Nu tar jag första viktiga steget och delar med mig av mina kommande arbetsuppgifter. Det är ett mycket klokt beslut och det kommer att göra mig gott framöver.
För varje uppgift jag kan delegera och för varje ny gräns jag klarar av att sätta kommer jag att smaka sämre och tillslut kommer ingen vilja äta mig mer.
söndag 8 november 2009
0 Bröllop och 3 Begravningar
Då har jag varit på min tredje begravning på mindre än ett år. Så vackert, stämningsfullt och familjärt. En tur genom skärgården som dagen till ära var grå o karg, men så innerligt vacker. Familjen i sorg, barnens underbara sätt att söka tröst o styrka i varandra, änkan som nästan svimmade, prästens kloka ord och solistens rysningsframkallande vackra röst. De kloka och humoristiska talen under lunchen. Rösternas ljudnivå som successivt ökade tillsammans med skratten som mer och mer frekvent överröstade alla andra ljud.
Får nästan en känsla av att döden är en alldeles för närvarande gäst bland mina nära och kära. Är det helt enkelt så att jag uppnått den tråkiga åldern då generationen över har blivit så gamla och sköra att deras liv blir allt skörare? Eller är vi just nu bara inne i en period så olyckorna hopar sig likt fyndarna på NK´s mellandagsrea?
Oavsett anledningen kan jag känna att det räcker nu. Jag behöver mer glädje och bröllop i mitt liv och färre begravningar. Behöver få skratta och känna innerlig glädje. Sådan där härlig känsla som börjar i magen och sedan sprider sig i hela kroppen och efterlämnar en känsla av att vara inbäddad i ett dunbolster. Orkar inte mer motgång, inge mera svarta hål att trilla ner i, inge mer mörkgråa dagar med sorgen som tunga stenar på axlarna. Vill inte ha mer elände bara lycka!
Ser fram emot ljusare tider med fler bröllop och färre begravningar!
Får nästan en känsla av att döden är en alldeles för närvarande gäst bland mina nära och kära. Är det helt enkelt så att jag uppnått den tråkiga åldern då generationen över har blivit så gamla och sköra att deras liv blir allt skörare? Eller är vi just nu bara inne i en period så olyckorna hopar sig likt fyndarna på NK´s mellandagsrea?
Oavsett anledningen kan jag känna att det räcker nu. Jag behöver mer glädje och bröllop i mitt liv och färre begravningar. Behöver få skratta och känna innerlig glädje. Sådan där härlig känsla som börjar i magen och sedan sprider sig i hela kroppen och efterlämnar en känsla av att vara inbäddad i ett dunbolster. Orkar inte mer motgång, inge mera svarta hål att trilla ner i, inge mer mörkgråa dagar med sorgen som tunga stenar på axlarna. Vill inte ha mer elände bara lycka!
Ser fram emot ljusare tider med fler bröllop och färre begravningar!
fredag 6 november 2009
Varför ska man inte sova tillsammans?
Läser i Aftonbladet att det blir allt vanligare att bo ihop med separata sovrum. Kan inte låta bli att tänka att det är den omvända världen. Att somna tillsammans nära nära är ett av de bästa tillfällen att verkligen skapa närhet. Att vakna med den man älskar och det första man ser är sin kärlek så avslappnad och harmonisk som man bara är då man sover. Hur kan man vilja undvara detta. Att dela hem, räkningar, städning, tvättning, handling...... ja det är ju mycket mindre viktigt och kan skapa betydligt fler konflikter. Jag får en känsla av att mänskligheten är på väg åt helt fel håll. Att kärleken och närheten får ett allt mindre utrymme i våra liv. Flera av paren nämnde att deras sexliv fått en extra krydda när de sovrumsmässigt flyttat isär, men hur kan sexet vara viktigare än närheten?
Jag vill ha närhet. Jag vill sova på min älskades arm eller sked med hans armar om mig hela natten. Få närheten och tryggheten i att vara totalt älskad. Att dela hemmets trivialiteter som städning och strykning känns helt oviktigt.
Som vanligt går jag mot strömmen. Som vanligt vill jag skapa mig det bästa av bästa och jag tror ju på kärleken som den bästa kraften att skapa harmoni och balans. Närheten, hud mot hud, det är kraft. Så sov tillsammans, njut av varandra och somna aldrig osams, så kommer kärlekskraften bringa dig ny energi och ta er till oanade höjder.
Jag vill ha närhet. Jag vill sova på min älskades arm eller sked med hans armar om mig hela natten. Få närheten och tryggheten i att vara totalt älskad. Att dela hemmets trivialiteter som städning och strykning känns helt oviktigt.
Som vanligt går jag mot strömmen. Som vanligt vill jag skapa mig det bästa av bästa och jag tror ju på kärleken som den bästa kraften att skapa harmoni och balans. Närheten, hud mot hud, det är kraft. Så sov tillsammans, njut av varandra och somna aldrig osams, så kommer kärlekskraften bringa dig ny energi och ta er till oanade höjder.
torsdag 5 november 2009
Vågade nästan inte se honom i ögonen
Tog mod till mig och åkte på besök till Thorax. Jag som efter mina egna operationer och ännu mer efter mammas bortgång verkligen avskyr sjukhus. Jag blir kallsvettig när jag kommer in i entrén och känner den där speciella lukten som bara finns inom vården. Alla personal som småspringer i korridorerna gör mig nervös. Känns som det är på liv o död hela tiden.
Med fruktkorgen som sköld stolpade jag in på avdelningen. Hjärtat dunkade i bröstet och nervositeten susade lite i öronen. Hur skulle detta kännas? Hur skulle jag bli emottagen? Hur dålig skulle han vara? Han var super pigg och såg oförskämt bra ut med tanke på vad han gått igenom. Jag fick 1 000 fjärilar i magen och ville aldrig åka därifrån. Kan inte riktigt förklara varför, men det känns som att komma hem. Så där tryggt, mysigt, hemtrevligt.... ja helt enkelt där man vill stanna. Vi hade en trevlig pratstund och jag blev försäkrad om att han mådde bra, men jag minns inte ett ord av vad som sades. Jag hörde bara mitt hjärta slå och kämpade emot känslan av att vilja slänga mig över honom.
Jag undvek hans ögon, de är de bästa, jag skulle kunna drunkna i dem gång på gång. När jag ser honom i ögonen försvinner tid och rum. Det är en härligt läskig känsla.
Med fruktkorgen som sköld stolpade jag in på avdelningen. Hjärtat dunkade i bröstet och nervositeten susade lite i öronen. Hur skulle detta kännas? Hur skulle jag bli emottagen? Hur dålig skulle han vara? Han var super pigg och såg oförskämt bra ut med tanke på vad han gått igenom. Jag fick 1 000 fjärilar i magen och ville aldrig åka därifrån. Kan inte riktigt förklara varför, men det känns som att komma hem. Så där tryggt, mysigt, hemtrevligt.... ja helt enkelt där man vill stanna. Vi hade en trevlig pratstund och jag blev försäkrad om att han mådde bra, men jag minns inte ett ord av vad som sades. Jag hörde bara mitt hjärta slå och kämpade emot känslan av att vilja slänga mig över honom.
Jag undvek hans ögon, de är de bästa, jag skulle kunna drunkna i dem gång på gång. När jag ser honom i ögonen försvinner tid och rum. Det är en härligt läskig känsla.
tisdag 3 november 2009
X-et har inte äns landat i Sverige o Helvetet börjar
Från Spanien kommer ett SMS : Jag har en liten kille här som saknar sin mamma. De är på väg hem från Argentina och mellanlandar i Spanien. Då kommer antagligen verkligheten i kapp och x-et förstår att han måste jobba när han kommer hem. Hör honom i bakgrunden säga: "Tala om för mamma hur mycket du saknar henne." Han är verkligen ett svin! Allt för att hela tiden klara sitt eget skinn. Manipulerar alla för att verkligheten ska passa honom. Gud, hur farao har jag någonsin kunnat delat hem med denna vidriga person? Hur kan han använda vår älskade son som slagpåse. Hur kan han sätta plutten i en sådan situation?
Han försöker spela på min kärlek till William för att få egna fördelar. Han offrar vår älskade son för att själv få det bättre. Hur kan man bli en sådan konstig person? Det värsta är att jag blir så himla arg. Ilskan bara bubblar inombords, så det känns som jag skall sprängas. Borde inte ha någon kontakt överhuvudtaget. För varje gång slutar i katastrof. Varje gång avslutas med att jag blir så hiiiiiiiimla arg. Känner mig så totalt utnyttjad. All gammal skit väller upp och jag hatar.... å viste inte att det fanns så mycket hat i min kropp.
Han försöker spela på min kärlek till William för att få egna fördelar. Han offrar vår älskade son för att själv få det bättre. Hur kan man bli en sådan konstig person? Det värsta är att jag blir så himla arg. Ilskan bara bubblar inombords, så det känns som jag skall sprängas. Borde inte ha någon kontakt överhuvudtaget. För varje gång slutar i katastrof. Varje gång avslutas med att jag blir så hiiiiiiiimla arg. Känner mig så totalt utnyttjad. All gammal skit väller upp och jag hatar.... å viste inte att det fanns så mycket hat i min kropp.
Hur fel kan man ha?
Det sista jag tänker på innan jag somnar är hans vackra ögon. Den första bild som möter mig när jag vaknar är hans leende. Hela morgonpromenadens tankar ägnar jag åt att önska att han har det bra. Att han slipper ha ont, att han blir helt frisk snart. När jag kommer in på mitt rum är blommorna det första jag ser. Han påverkar mig så himla mycket hela tiden. Hur kunde det bli så här?
Bland dödsannonserna i morse stod följande text: Att Älska är att beundra med hjärtat. Att beundra är att älska med hjärnan. Kändes som texten var skriven direkt till mig. Som en varningssignal att jag måste lära mig att älska, inte bara beundra. Började fundera på om jag någonsin älskat och kom till insikten att det var mycket länge sedan. Att jag antagligen för att skydda mig själv valt att beundra istället för att älska. Det konstigaste av allt är att det är nog kärleken jag söker, men rädslan gör att jag förväxlar kärlek med beundran. Vem vill beundra och beundras när kärleken är så mycket underbarare? Hur kan jag förneka mig själv det bästa av bästa att älska och älskas? Hur kan jag låta rädslan stå i vägen för det jag egentligen söker? Det finns inga svar just nu. Jag hoppas att de växer fram med tiden och att jag tillslut vågar lita på att livet kan och får vara helt fantastiskt. Jag tror att jag är värd det.
Just nu ställer jag mig bara frågan: Hur fel kan man ha?
Bland dödsannonserna i morse stod följande text: Att Älska är att beundra med hjärtat. Att beundra är att älska med hjärnan. Kändes som texten var skriven direkt till mig. Som en varningssignal att jag måste lära mig att älska, inte bara beundra. Började fundera på om jag någonsin älskat och kom till insikten att det var mycket länge sedan. Att jag antagligen för att skydda mig själv valt att beundra istället för att älska. Det konstigaste av allt är att det är nog kärleken jag söker, men rädslan gör att jag förväxlar kärlek med beundran. Vem vill beundra och beundras när kärleken är så mycket underbarare? Hur kan jag förneka mig själv det bästa av bästa att älska och älskas? Hur kan jag låta rädslan stå i vägen för det jag egentligen söker? Det finns inga svar just nu. Jag hoppas att de växer fram med tiden och att jag tillslut vågar lita på att livet kan och får vara helt fantastiskt. Jag tror att jag är värd det.
Just nu ställer jag mig bara frågan: Hur fel kan man ha?
måndag 2 november 2009
De vackraste av blommor
När jag sitter och läser den kära mailkonversationen kommer vår receptionist in med ett fång av de vackraste av blommor i famnen och säger: "Någon måste tycka väldigt mycket om dig".
Rädslan knyter tag i mig när jag ser kuvertet. Är han arg? Vill han aldrig mer se mig? Mina känslor förvånar mig stort. Jag hade ju bestämt mig för att backa. Bestämt mig för att åldersskillnaden var alldeles för stor. Här sitter jag nu och det känns som någon håller mig i fötterna upp och ner och skakar mig hårt. Jag är fanken inte klok!
Kan inte hålla känslorna i schack. Kan inte få händerna att sluta skaka. Hur kunde han veta att vita blommor är min favorit? Hur kunde han veta att blommor till kontoret är det bästa jag vet? Eller är det helt enkelt så att han bara passar mig så som handen i handsken? Är han trots skillnaden i ålder min prins på den vita springaren? Har jag nu sumpat det bästa som kunde hända mig? Har jag tappat bort den man som kanske skulle kunna bli min lyckas smed? Bara tiden kan avgöra. Rädslan för att ha bränt alla broar rider mig som en mara. Hur sjutton kunde jag vara så klantig? Varför är jag så rädd för det goda?
Det finns inga svar än. Jag får ytterligare en gång i livet öva mig på att vänta. Jag är så förbaskat dålig på att vänta att det är en färdighet som verkligen behöver övas på.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Önskar innerligt att jag har något att vänta på!
Rädslan knyter tag i mig när jag ser kuvertet. Är han arg? Vill han aldrig mer se mig? Mina känslor förvånar mig stort. Jag hade ju bestämt mig för att backa. Bestämt mig för att åldersskillnaden var alldeles för stor. Här sitter jag nu och det känns som någon håller mig i fötterna upp och ner och skakar mig hårt. Jag är fanken inte klok!
Kan inte hålla känslorna i schack. Kan inte få händerna att sluta skaka. Hur kunde han veta att vita blommor är min favorit? Hur kunde han veta att blommor till kontoret är det bästa jag vet? Eller är det helt enkelt så att han bara passar mig så som handen i handsken? Är han trots skillnaden i ålder min prins på den vita springaren? Har jag nu sumpat det bästa som kunde hända mig? Har jag tappat bort den man som kanske skulle kunna bli min lyckas smed? Bara tiden kan avgöra. Rädslan för att ha bränt alla broar rider mig som en mara. Hur sjutton kunde jag vara så klantig? Varför är jag så rädd för det goda?
Det finns inga svar än. Jag får ytterligare en gång i livet öva mig på att vänta. Jag är så förbaskat dålig på att vänta att det är en färdighet som verkligen behöver övas på.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Önskar innerligt att jag har något att vänta på!
fredag 30 oktober 2009
Hur kan argentinska tjejer vara så smala?
Är just hemkommen från Tango och känner mig som en stoppad korv. Magen är fem nummer större än skinnet runt magen och det känns bara som jag ska spricka hela tiden. Får samma känsla som då jag var höggravid. När man vill vanka fram med lätt svankning för att liksom få plats med magen.
Vi åt ingen dunder middag. Bara Provoleta och grillspett på Lomo med gräddstuvad spenat till. Såååååå gott. Varje tugga en njutning, men så här i efterhand ångrar jag nästan att jag åt allt. Maten vi åt är vardagsmat i Argentina. Det äts i alla fall minst lika mycket varje helg. Oftast äter de än mer. Jag ställer mig ofta frågan: Hur kan argentinska tjejer vara så smala? Jag har funderat mycket på den och det ända jag kan komma på är att de håller igång större delen av dygnet. Det är inte ovanligt att de har flera jobb, pluggar på kvällarna och utöver detta idrottar de. Den enda gång jag sett att de sitter stilla framför TV´n är då de äter frukost. Klimatet gör att de kan vara utomhus mycket större del av året jämfört med oss och det underlättar ju för både träning och att inte sitta hemma och uggla.
Så om du gillar god mat.... släng ut TV´n och börja aktivera dig.
Vi åt ingen dunder middag. Bara Provoleta och grillspett på Lomo med gräddstuvad spenat till. Såååååå gott. Varje tugga en njutning, men så här i efterhand ångrar jag nästan att jag åt allt. Maten vi åt är vardagsmat i Argentina. Det äts i alla fall minst lika mycket varje helg. Oftast äter de än mer. Jag ställer mig ofta frågan: Hur kan argentinska tjejer vara så smala? Jag har funderat mycket på den och det ända jag kan komma på är att de håller igång större delen av dygnet. Det är inte ovanligt att de har flera jobb, pluggar på kvällarna och utöver detta idrottar de. Den enda gång jag sett att de sitter stilla framför TV´n är då de äter frukost. Klimatet gör att de kan vara utomhus mycket större del av året jämfört med oss och det underlättar ju för både träning och att inte sitta hemma och uggla.
Så om du gillar god mat.... släng ut TV´n och börja aktivera dig.
torsdag 29 oktober 2009
Mamma - Gud och hela härligheten
Högt upp ovan den lilla spanska byn som kränger ner för berget ligger det lilla lilla vita kapellet. Hit når inga bilar, mopeder eller äns åsnor. Endast per fot i ganska eländig terräng kan kapellet nås. Via turistinformationens hjälp får jag en karta över hur jag tar dit upp. Jag kan inte förklara varför, men jag är helt övertygad om att det är just där jag skall möta min mamma igen. Jag har känt det under flera månader. Har aldrig varit där tidigare, men känslan har varit så stark att rädslan för att det inte skulle vara sant har varit överväldigande.
Jag går andaktsfullt och förväntansfullt genom byn. Kämpar mig uppför de trånga gränderna och de flera hundra trappstegen. Trapporna som förbinder gränderna är så trånga att jag genom att sträcka ut mina armar når bägge sidorna samtidigt. Vid trappans slut börjar den tuffa klättringen uppför den besvärligt slingrande stigen. Vid flera tillfällen delar sig stigen och intuitivt får jag försöka välja den mest sannolika stigen. Jag når andfådd med mjölksyrestinna lår mitt mål och sjunker trött ner på bänken framför kyrkan. När jag lyckats pressa tillbaka mina flåsningar och åter andas normalt börjar jag vänta. Jag förväntar mig att se mamma komma gående i sina röda fina klänning, vacker som bara hon kan vara, men ingenting händer. Mina tårar strömmar nerför mina kinder och bröstet fylls av besvikelse. Känslan av att vi åter skulle träffas här har varit så stark att jag verkligen trodde att det skulle ske. Kanske snarare var det så att jag innerligen hoppades och nu sköljde besvikelsen över mig som vågorna från öppet hav efter storm. Jag lät det komma. Hela sorgen och den enorma saknaden kom över mig utanför det lilla kapellet där jag satt och trotts allt njöt av den vindunderliga utsikten.
Lugnade till slut ner mig och lät tankarna flöda fritt. Tänkte på den kloka farbrodern som mamma alltid beundrat. Tänkte att jag skulle träffa honom för att ventilera mina tankar. Det kändes plötsligt som en mycket god idé. Lugnet lade sig som ett värmande gosigt duntäcke över mina axlar. Jag började sakta vandra åter ner mot byn. Där halvvägs ner får jag en känsla av att någon står och tittar på mig. Jag vänder mig hastigt om för att titta efter och ser endast en skugga dra förbi samtidigt som kyrkklockorna slår nere i byn. Då kunde jag känna hennes närhet. Jag visste att hon var där hos mig. Det var hon som styrt mina tankar och gett mig ledtrådar att komma vidare i livet. Det var en fantastisk känsla och tårarna började åter strömma nerför min kinder, men denna gången av lycka.
Tänk att jag hade rätt. Jag fick åter träffa henne om än som en skugga bland träden. Nu skall jag ringa min farbror så snart jag är åter i Sverige och bjuda honom en god middag och ett spännande samtal. Det kommer att göra oss bägge gott. Mamma, hon vet vad jag behöver och även från andra sidan håller hon sin vakande hand över mig. Jag är en lyckans ost!
Jag går andaktsfullt och förväntansfullt genom byn. Kämpar mig uppför de trånga gränderna och de flera hundra trappstegen. Trapporna som förbinder gränderna är så trånga att jag genom att sträcka ut mina armar når bägge sidorna samtidigt. Vid trappans slut börjar den tuffa klättringen uppför den besvärligt slingrande stigen. Vid flera tillfällen delar sig stigen och intuitivt får jag försöka välja den mest sannolika stigen. Jag når andfådd med mjölksyrestinna lår mitt mål och sjunker trött ner på bänken framför kyrkan. När jag lyckats pressa tillbaka mina flåsningar och åter andas normalt börjar jag vänta. Jag förväntar mig att se mamma komma gående i sina röda fina klänning, vacker som bara hon kan vara, men ingenting händer. Mina tårar strömmar nerför mina kinder och bröstet fylls av besvikelse. Känslan av att vi åter skulle träffas här har varit så stark att jag verkligen trodde att det skulle ske. Kanske snarare var det så att jag innerligen hoppades och nu sköljde besvikelsen över mig som vågorna från öppet hav efter storm. Jag lät det komma. Hela sorgen och den enorma saknaden kom över mig utanför det lilla kapellet där jag satt och trotts allt njöt av den vindunderliga utsikten.
Lugnade till slut ner mig och lät tankarna flöda fritt. Tänkte på den kloka farbrodern som mamma alltid beundrat. Tänkte att jag skulle träffa honom för att ventilera mina tankar. Det kändes plötsligt som en mycket god idé. Lugnet lade sig som ett värmande gosigt duntäcke över mina axlar. Jag började sakta vandra åter ner mot byn. Där halvvägs ner får jag en känsla av att någon står och tittar på mig. Jag vänder mig hastigt om för att titta efter och ser endast en skugga dra förbi samtidigt som kyrkklockorna slår nere i byn. Då kunde jag känna hennes närhet. Jag visste att hon var där hos mig. Det var hon som styrt mina tankar och gett mig ledtrådar att komma vidare i livet. Det var en fantastisk känsla och tårarna började åter strömma nerför min kinder, men denna gången av lycka.
Tänk att jag hade rätt. Jag fick åter träffa henne om än som en skugga bland träden. Nu skall jag ringa min farbror så snart jag är åter i Sverige och bjuda honom en god middag och ett spännande samtal. Det kommer att göra oss bägge gott. Mamma, hon vet vad jag behöver och även från andra sidan håller hon sin vakande hand över mig. Jag är en lyckans ost!
tisdag 27 oktober 2009
Det gick för fort!
På en vecka försökte jag klämma in första daten, flera mysmiddagar, överraskningskväll och 40-års fest. Det är mer än många förhållanden rymmer på flera månader. Vips skulle singellivet bytas ut mot tvåsamheten. Mina ensamma slöstunder hemma utan mål och mening skulle bytas mot umgänge och närhet.
Jag är ju inte lagom, heller inte den där som tar det lugnt, men detta tempo blev för mycket. För snabbt in i en tvåsamhet så inte äns jag själv hann med. Hann inte känna efter, hann inte med...plötsligt lades vaga planer på framtida semestrar, platser som skulle besökas tillsammans, allt vi ville dela och vi hade inte äns sovit ihop.
Paniken växte.... tänk om detta inte är rätt, tänk om jag ångrar mig. Ju mer involverad desto svårare att lämna. Jag som varit så försiktig och verkligen hållit mig på min kant. Inte låtit någon kliva över min tröskel. Plötsligt släppte jag garden helt och lät mig svepas med. Det kändes så himla rätt, jag var så trygg eftersom vi hade gemensamma bekanta. Jag viste att detta var en av de sällsynta "good guys", men jag glömde bort det viktigaste..... att hinna med. Att låta hjärta och hjärna samspela och att alla sinnen är med på tåget. Nu for hjärtat iväg och lämnade hjärnan kvar på stationen. Förvirringen blev total och som vanligt tog jag till flykten.
Måste fly för att komma ikapp. Samla ihop hela känsloregistret och försöka få hela systemet att gå åt samma håll. Kanske gör jag fel. Kanske kommer jag att ångra mig innerligt, men jag känner att jag inte har något val.
Bättre fly än illa fäkta, sa den rädda brända flickan.
måndag 26 oktober 2009
Mina Hunter har dansat på Cafét
Måste väl erkänna att jag har en smått tokig familj. Jag älskar dem innerligt och för mig är de allra allra bäst, men våra söndagsmiddagar urartar ganska lätt. Så även denna söndag. Tre flaskor vin tömdes snabbt, så farbrodern fick ta med sig ytterligare flaskor. I samma takt som vinet sjönk i flaskorna närmade sig stämningen taket. Vi hade så roligt att jag var orolig för att grannarna skulle börja klaga.
När de yngre syskonen skulle dra vidare så var jag väl inte alltför svårövertalad att följa med trots att jag hade möte 8.30 måndag morgon. Byta kläder.... inte en chans, så jag går ut i mina gummistövlar. Visserligen de cooolaste stövlarna i stán, men dock gummistövlar. Måste ha varit en ganska kul syn, lite vinglansiga ögon, rufsig i håret efter allt busande med barnen, lite skrynklig kostym efter en hel dags jobb och så pricken över i:t, mina svart Hunter. Vi gled in på Cafét bland alla super unga, super heta, med sylvassa klackar, koooooorta kjolar, välmanikyrerade naglar, frisyrer utan ett hårstrå fel.... helt enkelt små perfekta skapelser. Jag gav katten bland hermelinerna ett ansikte. Bondmora söker Man på Cafét. Champagnen spetsad med vodka flödade, småflickorna fnissade och brodern mös som en kung på sin tron.
Å mina Hunter gjorde dansgolvet bland alla småsnärtor!
I dag huvudet två nummer större än skalet, balansen påminner om känslan efter att ha åkt Enterprise på Grönan två gånger i rad, törsten osläckbar och slutledningsförmågan som bortblåst. Men det är det väl värt. Mina Hunter dansade ju på Cafét igår.
När de yngre syskonen skulle dra vidare så var jag väl inte alltför svårövertalad att följa med trots att jag hade möte 8.30 måndag morgon. Byta kläder.... inte en chans, så jag går ut i mina gummistövlar. Visserligen de cooolaste stövlarna i stán, men dock gummistövlar. Måste ha varit en ganska kul syn, lite vinglansiga ögon, rufsig i håret efter allt busande med barnen, lite skrynklig kostym efter en hel dags jobb och så pricken över i:t, mina svart Hunter. Vi gled in på Cafét bland alla super unga, super heta, med sylvassa klackar, koooooorta kjolar, välmanikyrerade naglar, frisyrer utan ett hårstrå fel.... helt enkelt små perfekta skapelser. Jag gav katten bland hermelinerna ett ansikte. Bondmora söker Man på Cafét. Champagnen spetsad med vodka flödade, småflickorna fnissade och brodern mös som en kung på sin tron.
Å mina Hunter gjorde dansgolvet bland alla småsnärtor!
I dag huvudet två nummer större än skalet, balansen påminner om känslan efter att ha åkt Enterprise på Grönan två gånger i rad, törsten osläckbar och slutledningsförmågan som bortblåst. Men det är det väl värt. Mina Hunter dansade ju på Cafét igår.
lördag 24 oktober 2009
Dansa på Reginas scen
Jag var på spagettiopera på Regina i går. En helt underbar föreställning. Humoristisk, rysningsframkallande sång och trevlig miljö. Som grädden på moset hade jag det bästa av sällskap. Vissa personer påverkar mig så positivt Ger mig ett härligt lugn och en lyckokänsla i magen som känns som ljummen rosa sockervadd.
Jag är den där personen som älskar att stå i centrum. Jag berättar gärna roliga historier på festen, kommer med rappa inlägg på personalmötet, kommer med friska idéer på dagismötet.... gillar helt enkelt att höras och ta plats. Har dock alltid hatat att hamna på scen. Då mitt ex-jobb skulle försvaras på lärarhögskolan från scenen så höll jag på att svimma. När vi i tredje klass skulle spela upp pjäsen om Lille Per, så kräktes jag på morgonen. Bara tanken på att stå högre än alla andra så att allas blickar skulle vara på mig har alltid gett mig en obehaglig svindlande känsla. Kanske låter märkligt eftersom jag annars gärna är i centrum. Observera att detta måste vara på högst samma nivå som alla andra i rummet. Man skulle kunna tro att jag har svindel, men så är inte fallet.
Man kan lätt tro att jag skulle få en svimningsattack eller åtminstone kräkas lite i servetten när den manliga operasångaren mitt under föreställningen tar mina händer sjunger mig rätt i ögonen för att sedan dra med mig upp på scenen för en vals. Det konstiga var att jag inte äns blev nervös. Inte för en sekund tänkte jag "HJÄLP!". Jag bara dansade med som om jag aldrig hade gjort annat än att valsa på scen de senaste 10 åren. Hur kan det bli så?
Jag tror att alla människor kan plocka fram den allra bästa versionen av sig själva då de sätts i rätt sällskap. Jag var i rätt sällskap. Tillsammans med en man som jag tror tycker om mig precis för den jag är. Framför allt har jag bestämt mig för att vara den jag är och om jag inte räcker till..... ja då får det vara.
fredag 23 oktober 2009
Jag måste vara dödsjuk
Har precis tecknat en sjukvårdsförsäkring hos Skandia. Efter mammas sjukdom och allt valsande i sjukvårdsapparaten tror jag att det är en nödvändighet att ha den dagen man blir sjuk. När försäkringspremier tas fram måste ju bolagen dels titta på risken att jag blir sjuk och även kostnaden för eventuell vård.
Jag har inte varit inlagd på sjukhus, om jag borstser från förlossningen, på 15 år. Jag är nästan aldrig sjukskriven, jag blir inte äns förkyld. Premien för försäkringen är 9 500 kr. Skandia måste göra bedömingen att jag inom kort tid kommer att vara mycket sjuk. Mina 42 år måste helt enkelt vara precis den åldern när alla sjukdomar bryter ut. Börjar känna efter..... är jag inte lite stel i nacken, värker det kanske lite i magen, kan jag verkligen böja fingrarna lika bra som jag kunde för 10 år sedan. Tänk jag kanske har hjärntumör, eller magsår, eller begynnande ledbesvär. Har aldrig tänkt så tidigare, men nu blev det plötsligt helt möjligt. Reser mig hastigt för att hämta en latte. Oj, är jag inte lite yr. Kanske inte ska dricka kaffe med tanke på magsåret.
Vänta lite här: Jag har tecknat en försäkring för att inte behöva oroa mig för att jag inte får vård OM jag blir sjuk INTE när jag blir sjuk.
Nu går jag ner i fikarummet tar en stor latte, går ut på trottoaren och röker en cig och njuter av att livet är härligt och att om jag mot förmodan skulle bli sjuk, så kommer jag att få den allra bästa vård som finns att tillgå. Det är livskvalitet
Jag har inte varit inlagd på sjukhus, om jag borstser från förlossningen, på 15 år. Jag är nästan aldrig sjukskriven, jag blir inte äns förkyld. Premien för försäkringen är 9 500 kr. Skandia måste göra bedömingen att jag inom kort tid kommer att vara mycket sjuk. Mina 42 år måste helt enkelt vara precis den åldern när alla sjukdomar bryter ut. Börjar känna efter..... är jag inte lite stel i nacken, värker det kanske lite i magen, kan jag verkligen böja fingrarna lika bra som jag kunde för 10 år sedan. Tänk jag kanske har hjärntumör, eller magsår, eller begynnande ledbesvär. Har aldrig tänkt så tidigare, men nu blev det plötsligt helt möjligt. Reser mig hastigt för att hämta en latte. Oj, är jag inte lite yr. Kanske inte ska dricka kaffe med tanke på magsåret.
Vänta lite här: Jag har tecknat en försäkring för att inte behöva oroa mig för att jag inte får vård OM jag blir sjuk INTE när jag blir sjuk.
Nu går jag ner i fikarummet tar en stor latte, går ut på trottoaren och röker en cig och njuter av att livet är härligt och att om jag mot förmodan skulle bli sjuk, så kommer jag att få den allra bästa vård som finns att tillgå. Det är livskvalitet
tisdag 20 oktober 2009
Jag är ett kakmonster
Vissa monotona arbetsuppgifter kan bara göras om jag mutar mig själv med kakor. Inte en eller två kakor utan nästan en hel burk. Jag sväljer ner dem med en latte. Våra kontorskakor är inte äns goda. De dammar i munnen och ger en äcklig flottig eftersmak. Det ända sättet att bli av med den äckliga smaken är att ta en kaka till och en till och en till. Slutar med att jag är vidrigt mätt och det dåliga samvetet över att vräka i sig onyttigheter växer sig explosionsartat stort. Det har pågått i två dagar nu. Jag har flera hundra monotona arbetsuppgifter kvar vilket säkerligen innebär flera hundra kakor till.
Har funderat mycket på någon ersättare till kakorna. Frukt, morotsstavar, tuggummi, men inget funkar. Tror att det hänger ihop med att det måste vara onyttigt, förbjudet och helt fel för att fungera. För att kunna få den lilla hjärnan att gå igång på dessa uppgifter måste belöningen vara förbjuden och aldrig annars förekommande. På samma vis som när man vill att sonen skall sitta still på ett jobbmöte. Då måste jag kunna plocka fram en film eller ett spel som aldrig annars får användas. Det trollbinder honom och han sitter då helt still med sin hörlurar och jag kan möta på utan att störas.
Alla uppgifter och situationer kan med andra ord förvandlas till det bättre genom mutor. Spelar ingen roll vilken ålder du har börja muta dig själv så kommer du nå oanade höjder.
Har funderat mycket på någon ersättare till kakorna. Frukt, morotsstavar, tuggummi, men inget funkar. Tror att det hänger ihop med att det måste vara onyttigt, förbjudet och helt fel för att fungera. För att kunna få den lilla hjärnan att gå igång på dessa uppgifter måste belöningen vara förbjuden och aldrig annars förekommande. På samma vis som när man vill att sonen skall sitta still på ett jobbmöte. Då måste jag kunna plocka fram en film eller ett spel som aldrig annars får användas. Det trollbinder honom och han sitter då helt still med sin hörlurar och jag kan möta på utan att störas.
Alla uppgifter och situationer kan med andra ord förvandlas till det bättre genom mutor. Spelar ingen roll vilken ålder du har börja muta dig själv så kommer du nå oanade höjder.
söndag 18 oktober 2009
Mamma, jag behöver dig nu
Så är det nu äntligen dags att träffas. Att äntligen får denna långa längtan ett slut. Jag är rädd. Riktigt äckligt rädd för att inte kunna fatta rätt beslut. Rädd för att jag inte har förmågan att skilja agnar från vetet. Rädd för att jag inte kan se igenom. Så himla bränd av att ha blivit så grundlurad i mitt förra förhållande. Allt målades så rosenrött och kändes så rätt och blev total katastrof. Har aldrig känt mig så grundlurad någonsin. Det skapar en osäkerhet av att inte kunna lita på mitt eget omdöme Det var ju här mamma kom in. Hon var min förlängda tanke och mitt eviga bollplank. Med henne kunde jag älta och älta tills lösningen på problemet stod som upplyst i neon på en svart vägg. Hon hade nästan alltid tid om inte annat så skapade hon utrymme. Var alltid intresserad av allt som snurrade i mitt huvud och hade alltid en klok kommentar eller en genomtänkt ny vinkling på problemet.
Mamma, jag behöver din kloka ord just nu. Jag behöver höra att jag duger och att det faktiskt går att älska mig. Behöver din styrka och din oerhört kloka iakttagelseförmåga För jag är rädd. Så rädd som jag inte varit sedan du blev sjuk, mamma. Rädd för att jag river en del av min försvarmur och åter öppnar upp för möjligheten att bli sårad. Jag är så rädd att jag nästan inte vet om jag vågar. Tanken far faktiskt genom mitt huvud att jag kan ställa in vårt möte, men det vore verkligen höjden av feghet. Jag är ju inte feg bara rädd.
Ska försöka få en liten stund för mig själv. Försöka visualisera mamma, försöka höra hennes röt. Snälla snälla ge mig ett tecken att du är med mig denna viktiga dag. Jag vill ju så gärna tro att du vakar över mig, liksom hjälper händelserna att tippa åt rätt håll.
Mamma jag saknar dig så innerligt. Vi ses!
Mamma, jag behöver din kloka ord just nu. Jag behöver höra att jag duger och att det faktiskt går att älska mig. Behöver din styrka och din oerhört kloka iakttagelseförmåga För jag är rädd. Så rädd som jag inte varit sedan du blev sjuk, mamma. Rädd för att jag river en del av min försvarmur och åter öppnar upp för möjligheten att bli sårad. Jag är så rädd att jag nästan inte vet om jag vågar. Tanken far faktiskt genom mitt huvud att jag kan ställa in vårt möte, men det vore verkligen höjden av feghet. Jag är ju inte feg bara rädd.
Ska försöka få en liten stund för mig själv. Försöka visualisera mamma, försöka höra hennes röt. Snälla snälla ge mig ett tecken att du är med mig denna viktiga dag. Jag vill ju så gärna tro att du vakar över mig, liksom hjälper händelserna att tippa åt rätt håll.
Mamma jag saknar dig så innerligt. Vi ses!
tisdag 13 oktober 2009
Nu är det kört!
Hur kan man fatta så starkt tycke för någon vars röst man aldrig hört ej heller träffat? Det skrivna ordet har en sådan kraft och jag gillar allt han skriver. Väntar och längtar efter att verkligen få ses. Få möjlighet att känna efter på riktigt. Drömmer om att han är allt jag söker och vem vet, kanske är han mina drömmars prins. Försöker dock att hålla mina förväntningar på mattan. Ingen av oss är betjänta av att jag målar för vackert. Känns dock som om bilden klarnar för varje mail. Jag ser en glad positiv man som även har ett djup. En vilja att leva med guldkant på livet och förmågan att njuta även av det lilla. Låter i det mesta som han är min tvillingsjäl. Blir så stort och så viktigt.
Tänk jag som lovade mig själv att ta det lugnt. NU längtar jag bara efter att få slänga mig i hans armar och aldrig gå därifrån. Jag vet att jag är lite galen, men det är ju sådan jag är. Lite impulsiv, smått tokig, gillar upptåg och framför allt vill jag bli bortsvept känslomässigt Längtar och trånar efter att få känna. Känna hjärtats hårda slag, pulsen som går upp, suset i öronen och kinderna som rodnar.
Kanske alla längtar efter samma sak, men jag som aldrig kan vara lagom längtar nog mest av alla.
Tänk jag som lovade mig själv att ta det lugnt. NU längtar jag bara efter att få slänga mig i hans armar och aldrig gå därifrån. Jag vet att jag är lite galen, men det är ju sådan jag är. Lite impulsiv, smått tokig, gillar upptåg och framför allt vill jag bli bortsvept känslomässigt Längtar och trånar efter att få känna. Känna hjärtats hårda slag, pulsen som går upp, suset i öronen och kinderna som rodnar.
Kanske alla längtar efter samma sak, men jag som aldrig kan vara lagom längtar nog mest av alla.
fredag 9 oktober 2009
Debatt i SvD
Idag debatteras psykvården i SvD. Det är patientorganisationerna som motsätter sig de nya föreslagna riktlinjerna.
Hur kan man tro att det skall finnas riktlinjer. Hur kan staten ta bedömingen från våra mycket välutbildade och kompetenta psykologer. Vem har någonsin kommit på den sjuka tanken att alla människor som är deprimerade är det på samma vis och behöver samma behandling. Det är så typiskt Sverige. Vi har en tro om att alla personer är stöpta i samma form och har exakt samma behov. Hela samhället bygger på att vi alla är lika, men det finns ju inte två identiska personer. Inte äns enäggstvillingar som exakt samma uppsättning gener är identiska. Hur skall då två olika deprimerade personer kunna behandlas på exakt samma vis med bästa resultat. Det är befängt!
Flytta ner beslutsnivån till dem som verkligen sitter på kompetensen. Låt dem göra en bedömning vad var och en som bäst behöver. På så vis höjer vi yrkeskategorins status, vi ger de sjuka bättre vård och får så mycket bättre resultat.
Fram för mer individanpassning överallt för att vi skall skapa ett bättre samhälle med mer välmående invånare.
Hur kan man tro att det skall finnas riktlinjer. Hur kan staten ta bedömingen från våra mycket välutbildade och kompetenta psykologer. Vem har någonsin kommit på den sjuka tanken att alla människor som är deprimerade är det på samma vis och behöver samma behandling. Det är så typiskt Sverige. Vi har en tro om att alla personer är stöpta i samma form och har exakt samma behov. Hela samhället bygger på att vi alla är lika, men det finns ju inte två identiska personer. Inte äns enäggstvillingar som exakt samma uppsättning gener är identiska. Hur skall då två olika deprimerade personer kunna behandlas på exakt samma vis med bästa resultat. Det är befängt!
Flytta ner beslutsnivån till dem som verkligen sitter på kompetensen. Låt dem göra en bedömning vad var och en som bäst behöver. På så vis höjer vi yrkeskategorins status, vi ger de sjuka bättre vård och får så mycket bättre resultat.
Fram för mer individanpassning överallt för att vi skall skapa ett bättre samhälle med mer välmående invånare.
torsdag 8 oktober 2009
Magkänsla
Jag känner mig helt upprymd. Har ett rosa mjukt moln inuti magen och det känns bara så bra. Har en underbar helg framför mig med teaterbesök med 16-åringen, en middagsdejt och kanske även en cykeltur om vädret tillåter.
Har börjat maila med en så spännande man. Vet inte varför allt bara känns så rätt. Blir glad varje gång hans mail dyker upp i min inkorg. Det mesta han skriver känner jag igen. Han har en härlig inställning till livet och verkar njuta av det som får mig att må bra. Oroar mig för att jag har världens sämsta omdöme Efter det senaste förhållandet där mannen visade sig vara en total galenpanna kan jag liksom inte lita på min intuition. Försöker intala mig själv att om jag bara tar det lugnt så hinner jag upptäcka om han är fel på vägen. Sen kommer den där hemska tanken: Tänk om jag vill och han inte vill. Tänk om jag äntligen finner en bra man och han inte gillar en sån som mig. Plötsligt blir mina ordval i svaren viktiga. Vill att han ska uppfatta mig som en spännande o bra person. Känner dock vikten av att vara sann. Att verkligen vara jag utan krusiduller Om han skall vilja träffa mig måste det vara mig och inte en bild av mitt bättre jag som han vill ha kontakt med.
Hoppas nu att magkänslan är rätt. Önskar så intensivt att han skall vilja träffa mig. Måste ta det lugnt..... Vänta in, känna in och njuta på vägen.
Tänk kärleken kanske finns även för mig. Han har i alla fall tänt en strimma av hopp och det är värt mycket.
Har börjat maila med en så spännande man. Vet inte varför allt bara känns så rätt. Blir glad varje gång hans mail dyker upp i min inkorg. Det mesta han skriver känner jag igen. Han har en härlig inställning till livet och verkar njuta av det som får mig att må bra. Oroar mig för att jag har världens sämsta omdöme Efter det senaste förhållandet där mannen visade sig vara en total galenpanna kan jag liksom inte lita på min intuition. Försöker intala mig själv att om jag bara tar det lugnt så hinner jag upptäcka om han är fel på vägen. Sen kommer den där hemska tanken: Tänk om jag vill och han inte vill. Tänk om jag äntligen finner en bra man och han inte gillar en sån som mig. Plötsligt blir mina ordval i svaren viktiga. Vill att han ska uppfatta mig som en spännande o bra person. Känner dock vikten av att vara sann. Att verkligen vara jag utan krusiduller Om han skall vilja träffa mig måste det vara mig och inte en bild av mitt bättre jag som han vill ha kontakt med.
Hoppas nu att magkänslan är rätt. Önskar så intensivt att han skall vilja träffa mig. Måste ta det lugnt..... Vänta in, känna in och njuta på vägen.
Tänk kärleken kanske finns även för mig. Han har i alla fall tänt en strimma av hopp och det är värt mycket.
måndag 5 oktober 2009
Aldrig lagom!
Jag vet inte riktigt hur man gör lagom. Jag är på någotvis alltid för mycket. Pratar för mycket, skrattar för högt, springer fortast i korridoren på jobbet..... Nu har jag då börjat deita som smått och vad händer?
Första kontakten, en trevlig kille, skriver sjukt rappa mail och jag skrattar gott. Tänker det här är ju enkelt. Fullträff första gången....NJA Det visar sig att dejten är 53 år. Det går ju helt enkelt inte. Det sägs att man inte ska bry sig så mycket om siffror, men som gammal mattelärare är siffror jätte viktiga. De styr mitt liv. Tänk bara siffrorna på vågen, saldot på mitt lönekonto, barnens ålder, deklarationen, prislappen på de där supersnygga stövlarna i Marzio´s fönster.... allt handlar om siffror.
Sen fick jag ett mess från en av småkillarna som var hemma hos mig på drink i fredags. En tvålfager blond sak som skulle kunna göra reklam för tandkräm. Han är inte äns fyllda 30. HALLÅ!!!! Finns det ingen rättvisa i denna världen? Var är de män som är precis lagom i ålder? Lagom för en så´n som mig på dryga 40. För inget annat hos dem ska vara lagom. Önskar mig en supersnygg, hyper smart, rapp i munnen, snabb i benen, fantasifull, påhittig, ömhetsvisande, super pappa och man. Hans ålder bör dock vara lagom.
Första kontakten, en trevlig kille, skriver sjukt rappa mail och jag skrattar gott. Tänker det här är ju enkelt. Fullträff första gången....NJA Det visar sig att dejten är 53 år. Det går ju helt enkelt inte. Det sägs att man inte ska bry sig så mycket om siffror, men som gammal mattelärare är siffror jätte viktiga. De styr mitt liv. Tänk bara siffrorna på vågen, saldot på mitt lönekonto, barnens ålder, deklarationen, prislappen på de där supersnygga stövlarna i Marzio´s fönster.... allt handlar om siffror.
Sen fick jag ett mess från en av småkillarna som var hemma hos mig på drink i fredags. En tvålfager blond sak som skulle kunna göra reklam för tandkräm. Han är inte äns fyllda 30. HALLÅ!!!! Finns det ingen rättvisa i denna världen? Var är de män som är precis lagom i ålder? Lagom för en så´n som mig på dryga 40. För inget annat hos dem ska vara lagom. Önskar mig en supersnygg, hyper smart, rapp i munnen, snabb i benen, fantasifull, påhittig, ömhetsvisande, super pappa och man. Hans ålder bör dock vara lagom.
söndag 4 oktober 2009
Min kropp
Jag känner mig rätt stolt över min kropp när den är inuti kläderna. Med svarta snygga nylonisar ser mina ben riktigt snygga ut. Det händer något konstigt när jag tar av mig strumporna. Låren liksom jäser och antar en lätt hängande struktur. Det är som om strumporna är ett extra hudlager som klarar av att hålla allt på plats. JAg har helt vanliga strumpor från HM, så det är egentligen inget magiskt med dem.
Läser en gammal Amelia där fyra kvinnor visar upp sina kroppar och berättat att de lärt sig att tycka om dem precis som de är. Det var taxöron, för stor rumpa, putmage och bristningar på magen. Tanken med artikeln var säkererligen att stärka alla kvinnor till att tycka om sin kropp som den är. För mig blev effekten så klart motsatt. Snabbt jämförde jag taxöronen med mina egna tuttar - o de var jättelika, den stora rumpan var kanske något större än min, putmagen var definitivt större än min, bristningar på magen har jag inte men många stora ärr efter diverse operationer. Så summan av kardemumman - jag har inte bara ett komplex utan alla fyra tillsammans.
Tänker på att vi skall resa till solen över jul o nyår. Jag kan ju helt enkelt inte visa mig på stranden i bikini. Följande alternativ har jag:
1. Sola på balkongen väl gömd för blickar
2. Köpa en gammeldags baddräkt med ben och ärmar.
3. Köpa någon typ av kroppsstrumpa som kan hålla allt på plats
4. Börja träna hysteriskt på gym NU
Sola på balkongen känns alldeles för varmt, en gammeldags baddräkt är inte så snyggt, kroppsstrumpa låter också alldeles för varmt, börja träna hysteriskt är jag alldeles för lat för.
Jag tror jag läser artikeln i Amelia en gång till - då kanske jag kan lära mig att tycka om min kropp precis som den är. Trots för stor rumpa, taxöron och strimlad mage.
Läser en gammal Amelia där fyra kvinnor visar upp sina kroppar och berättat att de lärt sig att tycka om dem precis som de är. Det var taxöron, för stor rumpa, putmage och bristningar på magen. Tanken med artikeln var säkererligen att stärka alla kvinnor till att tycka om sin kropp som den är. För mig blev effekten så klart motsatt. Snabbt jämförde jag taxöronen med mina egna tuttar - o de var jättelika, den stora rumpan var kanske något större än min, putmagen var definitivt större än min, bristningar på magen har jag inte men många stora ärr efter diverse operationer. Så summan av kardemumman - jag har inte bara ett komplex utan alla fyra tillsammans.
Tänker på att vi skall resa till solen över jul o nyår. Jag kan ju helt enkelt inte visa mig på stranden i bikini. Följande alternativ har jag:
1. Sola på balkongen väl gömd för blickar
2. Köpa en gammeldags baddräkt med ben och ärmar.
3. Köpa någon typ av kroppsstrumpa som kan hålla allt på plats
4. Börja träna hysteriskt på gym NU
Sola på balkongen känns alldeles för varmt, en gammeldags baddräkt är inte så snyggt, kroppsstrumpa låter också alldeles för varmt, börja träna hysteriskt är jag alldeles för lat för.
Jag tror jag läser artikeln i Amelia en gång till - då kanske jag kan lära mig att tycka om min kropp precis som den är. Trots för stor rumpa, taxöron och strimlad mage.
onsdag 30 september 2009
PMS - att man aldrig lär sig!
Igår var jag så ledsen och kände mig så värdelös. Den fulaste, fetaste, minst omtyckta, sämsta, dålig på jobbet, borde gräva ner mig och aldrig komma fram igen humör hela dagen. Vaknade i morse o bråkade med 5-åringen för att han inte ville sätta på sig mössan. Grät i bilen på väg till jobbet, kom fram som en ur vriden trasa och smällde klackarna i golvet när jag marscherade mellan datorn o skrivaren. Blev inkallad till chefen som frågade vad det var med mig och jag svarar kaxigt: "Får man inte ha en dålig dag?"
De närmaste kollegornas händer på mina axlar under hela dagen. Den unga nyanställde som frågar vänt med huvudet på sned: "Kan jag hjälpa dig med något" och jag bara gråter. Blir livrädd! Tror att hela livet håller på att rasa ihop. Tänker tanken att jag inom en vecka kommer att ligga i tvångströja på någon låst avdelning. Hatar världen. På väg att köra på en stackars dam som bara vill gå över gatan. På övergångsställe dessutom. Det skulle ju just vara snyggt.
Mailar med flirten på nätet och beklagar mig över mitt liv. Jag är helt enkelt inte klok. Jag uppför mig som om och tror att jag är på väg in i en djup depression. Känns något något lite bättre sen eftermiddag. Strax efter kommer första magsammandragningen, musklerna som dras samman till något mycket likt en lätt förlossningvärk. Sen kommer förklaringen på senaste dygnets lidande.....MENS!
Jag är inte galen, inte på väg mot en depression, mitt liv är inte SKIT, jag har det egentligen mycket bra. PMS! Kanske ska markera i kalendern när det är dags nästa gång!
De närmaste kollegornas händer på mina axlar under hela dagen. Den unga nyanställde som frågar vänt med huvudet på sned: "Kan jag hjälpa dig med något" och jag bara gråter. Blir livrädd! Tror att hela livet håller på att rasa ihop. Tänker tanken att jag inom en vecka kommer att ligga i tvångströja på någon låst avdelning. Hatar världen. På väg att köra på en stackars dam som bara vill gå över gatan. På övergångsställe dessutom. Det skulle ju just vara snyggt.
Mailar med flirten på nätet och beklagar mig över mitt liv. Jag är helt enkelt inte klok. Jag uppför mig som om och tror att jag är på väg in i en djup depression. Känns något något lite bättre sen eftermiddag. Strax efter kommer första magsammandragningen, musklerna som dras samman till något mycket likt en lätt förlossningvärk. Sen kommer förklaringen på senaste dygnets lidande.....MENS!
Jag är inte galen, inte på väg mot en depression, mitt liv är inte SKIT, jag har det egentligen mycket bra. PMS! Kanske ska markera i kalendern när det är dags nästa gång!
tisdag 29 september 2009
Skoldebatt nu igen
Hur många gånger skall skolans upplägg debatteras utan att nå förbättring? Får en känsla av att de som debatterar gick i skolan för mycket länge sedan och efter att de lämnat gymnasiet levt i en egen bubbla dit inga intryck når.
Jag har under flera år arbetat som gymnasielärare. Först på en friskola, sedan ett år pedagogiskstudier och sist ett år i kommunal skola. Jag har arbetat med högpresterande ungdom, mindre engagerade elever och även med missanpassade ungdomar. Skulle vilja säga att jag skaffat mig en ganska bred kompetens på få år. För mig finns bara ett sätt att vara för att vara en bra lärare: ENGAGERAD! Om du brinner för ditt ämne, om du älskar dina elever och har viljan att hjälpa var och en av dem att nå nya höjder då finns inget som står i din väg.
Jag undervisade i matematik vilket är många elevers hatämne. Många känner ett hat för att de inte förstår. De handlar inte om att de är dumma, inte heller lata utan de har bara haft oturen att inte mött den vuxna som inte ger sig. Inte mött den vuxne som ingjuter självförtroende i dem. Att bry sig om, att verkligen vilje lära, att bry sig om helheten, att vilja se dina elever växa och utvecklas såsom de var dina egna barn. DÅ kan du verkligen komma fram och dina elever kan nå framgång.
När jag blickar tillbaka på min tid som lärare, så var jag faktiskt allra bäst innan jag gick på lärarhögskolan. Mina lektioner planerades efter att vi på ett roligt vis tillsammans skulle lära oss det som läroplanen angav. Vi hade kul, jag var sträng, jag gav mig inte, jag använde konstiga metoder och förklaringsmodeller för att tydliggöra matematikens mystik och mina elever gjorde framsteg. I glädje, med svett, med ibland stor möda.... men vi gav oss inte.
Jag har aldrig varit så ledig och fri som under det år jag studerade på lärarhögskolan. Kunskapskraven var låga, takten var så långsam att det kändes som myrorna sprang om oss, tentamen ofta på enklaste vis..... Det enda ämne som krävde var metodiken och där fick vi endast en massa pekpinnar om hur vi inte skulle göra eller säga. Det hämmade... jag kom ut som en mycket sämre lärare.
Den sista glädjen av att undervisa togs ifrån mig under det enda året inom den kommunala skolan. Rektorn var underbar, eleverna toppen, men kollegerna en hoper gamla gnäll kärringar. Allt jag villa åstadkomma och alla nya metoder togs emot med kalla handen. Standardsvaret på alla mina önskningar var: "Vi har inte lön för att arbeta mer än vi gör"
Lösningen på våra barns allt sämre kunskapsnivå jämfört med övriga Europa borde enligt mig vara följande:
1. Släng ut alla gamla lärare från lärarhögskolan och starta om på nytt. Med högre lästakt, högre krav för att bli godkänd och mer engagemang.
2. Höj antagningspoängen till lärarhögskolan
3. TA bort kravet på behörighet för lärare inom gymnasiet och inför istället ett krav på utbildningsnivå inom det ämne du skall undervisa inom
4. Gynna de lärare som även har erfarenhet från andra yrken
5. Se till att flera lärare arbetar parallellt med klasserna på låg/mellanstadiet och dessa lärare måste ha olika kompetens. Varje elev måste ha minst en lärare vars huvudämne är inom det naturvetenskapliga grenen.
Vist är det bra med debatt, men det vore ju än bättre om utvecklingen kunde gå åt rätt håll. En bättre skola för våra barn och ungdomar, så att de har en chans att konkurrera om arbetena framöver med övriga européer.
Jag har under flera år arbetat som gymnasielärare. Först på en friskola, sedan ett år pedagogiskstudier och sist ett år i kommunal skola. Jag har arbetat med högpresterande ungdom, mindre engagerade elever och även med missanpassade ungdomar. Skulle vilja säga att jag skaffat mig en ganska bred kompetens på få år. För mig finns bara ett sätt att vara för att vara en bra lärare: ENGAGERAD! Om du brinner för ditt ämne, om du älskar dina elever och har viljan att hjälpa var och en av dem att nå nya höjder då finns inget som står i din väg.
Jag undervisade i matematik vilket är många elevers hatämne. Många känner ett hat för att de inte förstår. De handlar inte om att de är dumma, inte heller lata utan de har bara haft oturen att inte mött den vuxna som inte ger sig. Inte mött den vuxne som ingjuter självförtroende i dem. Att bry sig om, att verkligen vilje lära, att bry sig om helheten, att vilja se dina elever växa och utvecklas såsom de var dina egna barn. DÅ kan du verkligen komma fram och dina elever kan nå framgång.
När jag blickar tillbaka på min tid som lärare, så var jag faktiskt allra bäst innan jag gick på lärarhögskolan. Mina lektioner planerades efter att vi på ett roligt vis tillsammans skulle lära oss det som läroplanen angav. Vi hade kul, jag var sträng, jag gav mig inte, jag använde konstiga metoder och förklaringsmodeller för att tydliggöra matematikens mystik och mina elever gjorde framsteg. I glädje, med svett, med ibland stor möda.... men vi gav oss inte.
Jag har aldrig varit så ledig och fri som under det år jag studerade på lärarhögskolan. Kunskapskraven var låga, takten var så långsam att det kändes som myrorna sprang om oss, tentamen ofta på enklaste vis..... Det enda ämne som krävde var metodiken och där fick vi endast en massa pekpinnar om hur vi inte skulle göra eller säga. Det hämmade... jag kom ut som en mycket sämre lärare.
Den sista glädjen av att undervisa togs ifrån mig under det enda året inom den kommunala skolan. Rektorn var underbar, eleverna toppen, men kollegerna en hoper gamla gnäll kärringar. Allt jag villa åstadkomma och alla nya metoder togs emot med kalla handen. Standardsvaret på alla mina önskningar var: "Vi har inte lön för att arbeta mer än vi gör"
Lösningen på våra barns allt sämre kunskapsnivå jämfört med övriga Europa borde enligt mig vara följande:
1. Släng ut alla gamla lärare från lärarhögskolan och starta om på nytt. Med högre lästakt, högre krav för att bli godkänd och mer engagemang.
2. Höj antagningspoängen till lärarhögskolan
3. TA bort kravet på behörighet för lärare inom gymnasiet och inför istället ett krav på utbildningsnivå inom det ämne du skall undervisa inom
4. Gynna de lärare som även har erfarenhet från andra yrken
5. Se till att flera lärare arbetar parallellt med klasserna på låg/mellanstadiet och dessa lärare måste ha olika kompetens. Varje elev måste ha minst en lärare vars huvudämne är inom det naturvetenskapliga grenen.
Vist är det bra med debatt, men det vore ju än bättre om utvecklingen kunde gå åt rätt håll. En bättre skola för våra barn och ungdomar, så att de har en chans att konkurrera om arbetena framöver med övriga européer.
söndag 27 september 2009
Finns den totala kärleken?
Såg en helt underbar film igår - Dagboken. Den startade så många frågor i mitt huvud. Finns den totala kärleken? Finns det någon därute som jag kan älska innerligt och som på ett ovillkorligt vis älskar mig tillbaka? Finns han som blir glad varje gång han ser mig? Som bara vill ta i mig så fort jag är inom räckhåll? Han som vill göra busiga upptåg med mig, sitta uppe hela natten i brasans sken och diskutera livet mening, skratta tillsammans med mig, gråta tillsammans, bråka för att sedan bli sams. Älska med mig passionerat och få mig att vilja ha honom jämt, alltid och överallt.
Jag har alltid trott att det finns en för var och en. En person som passar mycket bättre än alla andra. Att problemet bara är svårigheten att hitta just den rätta. Tyvärr börjar jag tveka. Efter flera krasade längre förhållanden är jag kanske lite bränd. Bränd av att ha vågat försöka, att ha släppt in en person i min själ för att sedan upptäcka att allt var fel. Eftersom hoppet är det sista som lämnar människan, så kommer jag säkerligen fortsätta att leta. Jag hoppas verkligen att jag lärt mig att vara lite mer försiktig. Inte ha så bråttom att binda alltför tighta band. Göra det lätt att lämna om det inte är rätt. Tänker inte låta mina barn träffa någon man innan jag till 100% vet att han är rätt.
Kanske kommer det att innebära att jag kommer att få dö ensam, men det är betydligt bättre än att vara ensam i en relation.
Jag har alltid trott att det finns en för var och en. En person som passar mycket bättre än alla andra. Att problemet bara är svårigheten att hitta just den rätta. Tyvärr börjar jag tveka. Efter flera krasade längre förhållanden är jag kanske lite bränd. Bränd av att ha vågat försöka, att ha släppt in en person i min själ för att sedan upptäcka att allt var fel. Eftersom hoppet är det sista som lämnar människan, så kommer jag säkerligen fortsätta att leta. Jag hoppas verkligen att jag lärt mig att vara lite mer försiktig. Inte ha så bråttom att binda alltför tighta band. Göra det lätt att lämna om det inte är rätt. Tänker inte låta mina barn träffa någon man innan jag till 100% vet att han är rätt.
Kanske kommer det att innebära att jag kommer att få dö ensam, men det är betydligt bättre än att vara ensam i en relation.
torsdag 24 september 2009
Det tar bara 3 sek att hamna i helvetet igen!
Då har exet börjat bråka igen. Först vill han att allt ska bli bra mellan oss. När jag ger honom kalla handen blir han som uppslukad av jorden. Helt plötsligt har hans mobil slutat att fungera och hans mail måste ligga nere. För ingenstans kan jag komma i kontakt med honom. Till slut kommer jag på snilledraget, jag ringer honom från hemligt nr. Tro det eller ej han svarar direkt. :-)
Måste erkänna att jag knappt han säga vem det var innan jag ångrat mitt påhitt. Ur luren kommer en fors av elaka ord, sagda i en mycket elak ton med ett budskap som skulle få den mest tålige att sjunka ihop. Benen vek sig och på 3 sekunder var jag tillbaka i det helvete som jag lämnade för 7 månader sedan. Känslan av att bara vara helt värdelös belägrade åter min kropp. Magen i uppror, tunnelseendet kom tillbaka och halsen snörptes ihop som om någon höll ett stryptag kring min hals. Febrilt försökte jag få hjärnan att jobba igång, men den var helt blockerad. Efter att stått helt paralyserad i fler minuter fick jag tillslut fram ett tyslåtet: "snälla ring o skäll på någon annan" Då slängde han på luren.
Tyvärr sitter den obehagliga känslan kvar i kroppen även idag. De jobbiga 5 åren sitter hårt fatsetsade i min kropps minne och de plockas fram på nolltid. Jag måste hitta ett sätt att stoppa innan jag slungas tillbaka till helvetet. Jag har ju valt paradiset och vill stanna där.
Måste erkänna att jag knappt han säga vem det var innan jag ångrat mitt påhitt. Ur luren kommer en fors av elaka ord, sagda i en mycket elak ton med ett budskap som skulle få den mest tålige att sjunka ihop. Benen vek sig och på 3 sekunder var jag tillbaka i det helvete som jag lämnade för 7 månader sedan. Känslan av att bara vara helt värdelös belägrade åter min kropp. Magen i uppror, tunnelseendet kom tillbaka och halsen snörptes ihop som om någon höll ett stryptag kring min hals. Febrilt försökte jag få hjärnan att jobba igång, men den var helt blockerad. Efter att stått helt paralyserad i fler minuter fick jag tillslut fram ett tyslåtet: "snälla ring o skäll på någon annan" Då slängde han på luren.
Tyvärr sitter den obehagliga känslan kvar i kroppen även idag. De jobbiga 5 åren sitter hårt fatsetsade i min kropps minne och de plockas fram på nolltid. Jag måste hitta ett sätt att stoppa innan jag slungas tillbaka till helvetet. Jag har ju valt paradiset och vill stanna där.
måndag 21 september 2009
Nu har jag gjort DET!
Jag har lagt ut mig själv på en sådan där datingsite. Det är med skräckblandad förskräckelse jag öppnar mitt konto för att se om det är någon som vill träffa mig. Jag har bestämt mig för att INTE ta några egna kontakter. På så vis kan jag skydda mig själv från att bli sårad. Det finns inte en chans att jag blir avvisad om jag själv inte tar kontakt. Det kanske inte är det som är meningen med siten, men jag är ju tjej för sjutton. Lite gammal hederlig gentlemannauppförande kan man väl kräva eller i alla fall önska sig.
Än så länge har jag bara blivit kontaktad av halvsuspekta män från far far away. Jag kan väl försjutton inte inleda en relation med någon från andra delen av Sverige. Jag som knappt vet hur man har sex med någon annan än mitt ex, hur ska jag klara av telefonsex? Kanske inte det viktigaste, men det är ju attans viktigt att kunna träffas. Det är ju just möten jag vill åt. Spännande möten med nya personligheter. Kanske finns han inte min drömprins i alla fall.
Skam den som ger sig. OM jag inte hittar honom här får jag väl ta någon matlagningskurs för nybörjare. Är det inte där man möter ensamstående män?
Än så länge har jag bara blivit kontaktad av halvsuspekta män från far far away. Jag kan väl försjutton inte inleda en relation med någon från andra delen av Sverige. Jag som knappt vet hur man har sex med någon annan än mitt ex, hur ska jag klara av telefonsex? Kanske inte det viktigaste, men det är ju attans viktigt att kunna träffas. Det är ju just möten jag vill åt. Spännande möten med nya personligheter. Kanske finns han inte min drömprins i alla fall.
Skam den som ger sig. OM jag inte hittar honom här får jag väl ta någon matlagningskurs för nybörjare. Är det inte där man möter ensamstående män?
Måndags ångest!
I samma sekund som klockan ringer slås jag av att detta är en av dessa avskeds måndagar som jag hatar. När jag skall lämna den lilla guldklimpen på dagis och sedan inte få se honom på över en vecka. Det krampar i magen och strupen snörs ihop av den gråt som jag inte får släppa fram. Jag vill ju att han skall uppleva det positivt att få komma till sin pappa. Jag vill att de ska en toppenbra relation och min separationsångest får inte stå ivägen för deras gemensamma lycka. Men det är svårt..... Det är likadant varje gång. Hela dagen går åt till att hålla tillbaka tårar, svälja ner stora klumpar ur halsen och bara överleva dagen. Jag vet av erfarenhet att det kommer att kännas bättre redan i morgon. På onsdag kommer jag t o m tycka att det är skönt att få lite tid för mig själv, men nu - måndag - är bara vidrig.
Undra om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta? Förra gången med 16-åringen var allt så mycket lättare. Jag var nyförälskad och kunde gå upp i det när han lämnade vårt hem för en vecka hos sin pappa. Nu är allt så annorlunda. En 5-åring är på någotvis mycket tightare med sin mamma.
Jag måste börja ge mig själv något riktigt trevligt på måndagkvällar. Någonting som jag kan se fram emot. Kanske ska försöka att ha en Mariakväll. En kväll med allt som jag gillar. En långpromenad, en stor kopp latte och massor av levande ljus. Det får det bli!
Undra om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta? Förra gången med 16-åringen var allt så mycket lättare. Jag var nyförälskad och kunde gå upp i det när han lämnade vårt hem för en vecka hos sin pappa. Nu är allt så annorlunda. En 5-åring är på någotvis mycket tightare med sin mamma.
Jag måste börja ge mig själv något riktigt trevligt på måndagkvällar. Någonting som jag kan se fram emot. Kanske ska försöka att ha en Mariakväll. En kväll med allt som jag gillar. En långpromenad, en stor kopp latte och massor av levande ljus. Det får det bli!
lördag 19 september 2009
Någon skriker på HJÄLP!
I mina kvarter går en psyksjuk man omkring och med klen darrande röst småskriker han "Hjälp jag mår så dålig. Kan någon hjälpa mig?" Jag har sett honom många gånger och varje gång är hans ansikte förvridet av smärta. Mina tankar går till Anna Odell, hur kunde du göra ett konstverk av detta? Jag vågar inte gå fram till mannen o erbjuda honom hjälp. Jag vill inte bli en del av någons sjuka konstverk, men han behöver ju verkligen hjälp. Jag ringer till Danderyds psykakut för att be dem om hjälp och får ett kalt svar: Ditt område tillhör inte vårt upptagningsområde. När jag med bedjan i rösten säger: snälla hjälp mig att hjälpa honom, vad kan jag som främling göra. Får jag besked att psykakuten i mitt område är nedlagt och det bästa är att ringa polisen. När jag lägger på är mannen redan borta.
Jag kan inte släppa den skrämda mannen ur mina tankar. Funderar mycket på om han har någon som bryr sig om honom. Har han någon familj som hjälper honom. Vad är det som driver honom att gå omkring på gatan och bedja om hjälpa? Vad har han varit med om?
Jag har lovat mig själv att ta kontakt nästa gång jag ser honom. Fråga honom vad jag kan hjälpa honom med. Någon tipsade om psykakuten på St Görans sjukhus. Jag hoppas att jag kan få honom att åka dit.
Jag kan inte släppa den skrämda mannen ur mina tankar. Funderar mycket på om han har någon som bryr sig om honom. Har han någon familj som hjälper honom. Vad är det som driver honom att gå omkring på gatan och bedja om hjälpa? Vad har han varit med om?
Jag har lovat mig själv att ta kontakt nästa gång jag ser honom. Fråga honom vad jag kan hjälpa honom med. Någon tipsade om psykakuten på St Görans sjukhus. Jag hoppas att jag kan få honom att åka dit.
fredag 18 september 2009
Drömprinsen
Två dagar efter min mor gått bort skrek 5-årings pappa: "Ta dina saker och far åt helvet. Gå ut genom dörren lämna nyckeln och kom inte tillbaka." I panik packade jag ner det som kom i min väg. Jag tog min bag i handen och 5-åringen på höften, åkte därifrån och vände aldrig tillbaka. Han ville bli sams, han ville bli förlåten, han ville att jag skulle flytta hem igen.....men sveket var för stort. När jag var i min allra mest sårbara stund och befann mig i den tid när jag behövde honom som allra allra mest - då svek han. Jag kan inte äns komma ihåg vad som utläste vårt gräl, antagligen en bagatell som förändrade resten av mitt liv.
Mitt inre och hela min själ splittrades som när ett tunt skirt glas kastas i en hård vägg. Som små små hårda vassa bitar av glas som explosionsartat spridits ut fritt på ett golv. Nu letar jag bit för bit, samlar ihop de vassa delarna och försöker passa ihop dem som ett julpussel under mellandagarna. Varje bit måste noga undersökas och upptäckas på nytt. Försöka länkas ihop med de övriga bitarna eller läggas i högen för att tas fram senare när den passar bättre.
Jag har byggt ihop en del av foten, men en stor del fattas, så det är just nu lite vingligt och vasst. Jag kan inte hitta en viktig glasbit, den som skapar balansen. Vet inte vart jag ska leta.
Stockholm stad är tydligen världens mest singeltäta stad, dating-siterna växer som tratt- kantareller ur höstmossan, krogarna är lika sprängdfyllda av förväntansfulla människor som en kvinna som gått 2 veckor över tiden - trots det är jag så rädd för att ingen skall passa mig. Tänk om min drömprins inte finns och ännu värre tänk om ingen vill ha mig eller som allra värst blir sviken igen. När 16-åringen var en liten pojke trodde han att alla som var "bad people" hade mustache. Jag drömmer om att alla svikare hade ett litet S tatuerat mellan ögonbrynen. Livet skulle bli så mycket enklare för oss som inte sviker och absolut inte vill bli svikna.
Mitt inre och hela min själ splittrades som när ett tunt skirt glas kastas i en hård vägg. Som små små hårda vassa bitar av glas som explosionsartat spridits ut fritt på ett golv. Nu letar jag bit för bit, samlar ihop de vassa delarna och försöker passa ihop dem som ett julpussel under mellandagarna. Varje bit måste noga undersökas och upptäckas på nytt. Försöka länkas ihop med de övriga bitarna eller läggas i högen för att tas fram senare när den passar bättre.
Jag har byggt ihop en del av foten, men en stor del fattas, så det är just nu lite vingligt och vasst. Jag kan inte hitta en viktig glasbit, den som skapar balansen. Vet inte vart jag ska leta.
Stockholm stad är tydligen världens mest singeltäta stad, dating-siterna växer som tratt- kantareller ur höstmossan, krogarna är lika sprängdfyllda av förväntansfulla människor som en kvinna som gått 2 veckor över tiden - trots det är jag så rädd för att ingen skall passa mig. Tänk om min drömprins inte finns och ännu värre tänk om ingen vill ha mig eller som allra värst blir sviken igen. När 16-åringen var en liten pojke trodde han att alla som var "bad people" hade mustache. Jag drömmer om att alla svikare hade ett litet S tatuerat mellan ögonbrynen. Livet skulle bli så mycket enklare för oss som inte sviker och absolut inte vill bli svikna.
torsdag 17 september 2009
Är det bara jag som har svårt att vabba?
Så var hösten här, egentligen är det fortfarande sommar i luften, men dagsiförkylningarna har anlänt. Finns det något mer stressande än 5-åringens febertrötta ögon över frukostbordet när kalendern fullspäckad ligger uppslagen bredvid kaffekoppen. SKIT! Jag vill inte vara en sådan där stressad förälder som prioriterar jobbet framför barnen, men jag vill inte heller vara en sådan där kollega som aldrig drar sitt strå till stacken. Himlarns varför ska det vara så svårt med balans?
Efter att ha jobbat hemifrån i 2 dagar och sonen har sin första feberfria dag har jag tagit mig friheten att lämna honom hemma tillsammans med barnflickan. 10 gånger försökte jag väcka honom utan att lyckas innan jag rusade till kontoret. Mellan 2 möten ringer telefonen och det ända jag hör är ett ILLVRÅÅÅL. "Mamma var är du? Jag vill kramas med dig." Pulsen går upp, svettringarna växer sig LP-stora under armarna och hjärnan går på högvarv. VAD SÄGER JAG NU? VAD KAN JAG GÖRA FÖR ATT STÄLLA ALLT TILL RÄTTA? Min reptilhjärna skriker: Släng av dig kostymen och rusa hem. Min klokhjärna säger: Ta dina möten idag och gör något riktigt mysigt tillsammans i helgen. Jag säger med min lenaste röst, men älskling, jag lovar att vi ska göra något kul i helgen.
Hur ska han kunna vänta och kramas i 2 dagar? Hur korkad är jag egentligen? Det värsta är att min koncentration går ner på noll, min kreativitet är förintad och det jag bidrar med denna stulna dag på kontoret är antagligen bara skit.
Vad lärde jag mig då förhoppningsvis av detta?
Det hade varit mycket bättre att vara hemma och vabbat!
Efter att ha jobbat hemifrån i 2 dagar och sonen har sin första feberfria dag har jag tagit mig friheten att lämna honom hemma tillsammans med barnflickan. 10 gånger försökte jag väcka honom utan att lyckas innan jag rusade till kontoret. Mellan 2 möten ringer telefonen och det ända jag hör är ett ILLVRÅÅÅL. "Mamma var är du? Jag vill kramas med dig." Pulsen går upp, svettringarna växer sig LP-stora under armarna och hjärnan går på högvarv. VAD SÄGER JAG NU? VAD KAN JAG GÖRA FÖR ATT STÄLLA ALLT TILL RÄTTA? Min reptilhjärna skriker: Släng av dig kostymen och rusa hem. Min klokhjärna säger: Ta dina möten idag och gör något riktigt mysigt tillsammans i helgen. Jag säger med min lenaste röst, men älskling, jag lovar att vi ska göra något kul i helgen.
Hur ska han kunna vänta och kramas i 2 dagar? Hur korkad är jag egentligen? Det värsta är att min koncentration går ner på noll, min kreativitet är förintad och det jag bidrar med denna stulna dag på kontoret är antagligen bara skit.
Vad lärde jag mig då förhoppningsvis av detta?
Det hade varit mycket bättre att vara hemma och vabbat!
onsdag 16 september 2009
Hur sitter man kvar på piedestalen?
5-åringen tittar vädjande på mig och säger med sin allra lenaste röst "men snälla snälla mamma vi kan väl åka till USA och träffa Hannah Montana"
Jag försöker att på mitt allra mest pedagogiska vis förklara att jag inte kan fixa just det. Jag känner inte Hannah, hon bor i USA med massor av andra människor och jag har inte äns hennes telefonnummer. Han blick säger mig att han anser mig alldeles för ovilligt inställd till hans önskan. I hans värld är ju jag hans vuxna, hans fixare av alla hans behov och önskningarna inom rimliga gränser. I hans underbara naiva 5-års värld borde ju detta vara det enklaste att ordna. Han ber ju inte om ett lasersvärd från leksaksaffären som han vet att jag både ogillar och anser är alldeles för dyrt.
Själv är jag en sådan där mamma som skulle plocka ner månen för mina barn om det var möjligt och vist går hjärnan igång på högvarv med tanken: "Känner jag någon inom showbiz som kan hjälpa mig och fixa ett möte med Hannah Montana" Jag känner INGEN i den världen, så katten nu kommer jag åka ner från piedestalen med dunder och brak.
Kanske kan ett kanelbullebak tillsammans med barnen ge mig en returbiljett till översta pinnhålet på piedestalen om det nu är där jag nu vill sitta. Ska ta mig en funderare på den?
Jag försöker att på mitt allra mest pedagogiska vis förklara att jag inte kan fixa just det. Jag känner inte Hannah, hon bor i USA med massor av andra människor och jag har inte äns hennes telefonnummer. Han blick säger mig att han anser mig alldeles för ovilligt inställd till hans önskan. I hans värld är ju jag hans vuxna, hans fixare av alla hans behov och önskningarna inom rimliga gränser. I hans underbara naiva 5-års värld borde ju detta vara det enklaste att ordna. Han ber ju inte om ett lasersvärd från leksaksaffären som han vet att jag både ogillar och anser är alldeles för dyrt.
Själv är jag en sådan där mamma som skulle plocka ner månen för mina barn om det var möjligt och vist går hjärnan igång på högvarv med tanken: "Känner jag någon inom showbiz som kan hjälpa mig och fixa ett möte med Hannah Montana" Jag känner INGEN i den världen, så katten nu kommer jag åka ner från piedestalen med dunder och brak.
Kanske kan ett kanelbullebak tillsammans med barnen ge mig en returbiljett till översta pinnhålet på piedestalen om det nu är där jag nu vill sitta. Ska ta mig en funderare på den?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)